Mina fingrar virvlade vanemässigt om varandra och tvinnade trådarna till ett vackert garn. Det skulle användas till att laga hålet i Julies klänning, eller kanske det i hennes förkläde.

Eländiga lilla flicka.

Jag tittade upp från mitt hantverk, och under tiden som fingrarna fortsatte att tvinna så såg jag Julie som satt uppflugen på bordet med blicken i ett fjärran land. Mamma ville alltid tro att hon i det landet satt och drömde om en stilig pojke, men jag visste bättre. Jag visste att hon ännu var ett barn. Trots att hon hade vuxit sig så mycket längre än de andra flickorna i byn så var hon fortfarande den minsta av dem alla. Jag såg på hennes fötter som dinglade över golvet. Hon log för sig själv.

När jag återigen slog ned blicken började hon nynna på en vacker visa, knappt urskiljbar över ljudet från spinnrocken, och jag suckade. Var fann hon glädjen att sjunga? Var gömde den sig under hennes trasiga kläder? Hon visste att jag inte menade att skaka på huvudet åt henne varje gång hon kom in och strålade med trasig kjolfåll, men jag förstod det inte. När allt kom omkring lärde vi aldrig känna varandra.

Eller jag lärde aldrig känna Julie.

”Du”, sa hon plötsligt och hoppade ner från bordet. ”Jag går ut en stund. Jag lovar att vara hemma till middagen. Säger du det till mamma?”

Jag såg på henne. En nickning, ett leende. I samma ögonblick som jag hörde hur hon dansade ned för trappan så upphörde mina fingrar sitt arbete, och det som skulle ha blivit till garn föll ihop i en ullig bunt på golvet. Var det inte min tur nu? När var det inte dags för mig att sjunga?

Jag klev fram och satte mig på den lilla pallen vid tornfönstret. Det vätte mot skogen och bergen till, en vacker utsikt. Jag försökte nynna på samma visa som Julie, min älskade syster, men dagen var för dyster. Himlen var grå. Långt där nere öppnades köksingången och hon trippade ut. Hennes skugga avtecknade sig för en sekund mot gräset, då solen fann ett hål i den kompakta molnmassan och blickade över markerna. Mina öron fylldes av en ton.

Det var kyrkklockan som klingade och jag reste mig upp. Det dånade över hela byn. Hade kyrkan alltid legat så nära? Jag mindes långa söndagar då jag var ett litet barn och kämpade mig upp för den oändliga backen innan jag var framme vid portarna. Hade klockorna alltid låtit så nära?

Väntade jag på ett tecken? Jag väntade på ett beslut. Försiktigt placerade jag handen på fönsterkarmen och lutade mig ut för ett ögonblick, endast det kortaste av ögonblick. Jag var inte höjdrädd. Jag var Julie. Jag var Julie och jag visste att det var min tur, och att jag var tvungen att ge mig av.

Så jag rätade på ryggen och lyssnade till klockans sista klang. Trappan var oändligt lång men när jag kom ner och ut genom köksdörren mässade mina tankar verser om snåriga skogar och vildvuxna ängar. Jag kände hennes blickar i ryggen och blundade.

Mina lungor sjöng. Jag var på väg - på väg till Julies fjärran land.