Jag känner mig så hemlig.

Jag sitter här och lyssnar på vilken musik som helst. bara det att det inte är vilken musik som helst.

Den ser sån ut.
Och låter som vilken musik som helst.
Det finns inget alls hos den som skvallrar om att det inte är så.

Inte ens jag hör någon skillnad. Jag bara vet i förväg.

Det är fint med sån musik.

Det är fint att vara såhär hemlig.

Om du bara inte hade vetat om hur hemlig jag kan vara. Då hade jag inte behövt tro att du skulle komma på mig.
Nu måste jag förbereda mig på vad jag ska säga när du ser mig.

Du ser mig alltid. När jag inte ens själv gör det.
Och jag förstår inte hur du gör det.

Visst är det många som skymtar och tror att de ser. Men de ser alla lite fel, och drar konstiga slutsatser någon stans på vägen.

Alla utom du. Varför är det du som förstår mig?
Hur gör du för att läsa mig som den öppna bok jag inte visste att jag var?

Hur vet du innan jag vet?

Du av alla..

Jag som inte förstår Dig alls