Roffe dör snart.
Kanske är han redan död.
Jag har varit hos honom många timmar.
I flera dagar.
På samma sjukhus han själv varit med att bygga en gång.
Kanske det går så fort nu att de inte hinner ringa.
Vill kanske inte väcka mig ur sängen mitt i natten.
När det ändå är för sent.
För sent.
Men jag kan inte sova.
Borde sova.
För att orka.
Roffe var min förste man.
Nej, Roffe är min förste man.
Vi träffades i Berlin.
Jag var 25.
Han 45.
Svensk byggnadsarbetare som uppförde ett stort hotell på uppdrag från staden.
Jag hade sett till att göra mig politiskt inkorrekt.
Och där kom Roffe.
Din tyska var verkligen usel, men du förstod mitt hjärtas dialekt.
Gud vad jag var lycklig.
Vi gifte oss.
Fick våra härliga barn.
Du hade redan barn i Sverige.
Men du var ordentligt skild sedan tre år.
Jag var aldrig den andra kvinnan.
Det har jag aldrig varit.
Du stannade med mig i min östtyska socialistiska demokrati.
Ord.
Bara ord.
Bara dina ord fick mig att må bra.
Och du lyckades alltid.
Min tendens att se allt i mörka färger upplöste du med ditt fyrverkerileende.
Och blommor.
Hur orkade du med en sån som jag.
Men du orkade.
Din energi flödade.
Inte bara över mig.
Grannar, butiksägare, restaurangen på hörnet.
Alla hjälpte du med ett leende.
Du fick en snaps eller en öl som tack.
Och du kände dig rikligt belönad.
Jag tror du helt enkelt var god, Roffe.
Du ”hittade” kakelplattor och kom hemdragande med alla slags byggmaterial.
Vårt enkla badrum såg snart ut som det fina hotellets.
Men det kändes på något sätt som en revansch.
Som om vi hade en naturlig rätt till denna lyx och elegans.
Du stannade med mig tills staten tröttnade på min existens.
Jag förpassades ut ur demokratin tillsammans med dig och barnen.
Första tiden i Sverige var vi inhysta hos dina avlägsna släktingar i Djursholm.
I området bodde bara de mest förmögna i mörka tysta hus.
Men de var snåla och misstänksamma.
De var kalla och missunnsamma.
Jag längtade efter värmen.
Värmen som ändå fanns mellan människorna i Berlin.
Sedan ordnade du så vi kom under eget tak.
Men vad hände?
Vad inom dig var det som fick dig att bli ett Jehovas vittne?
Bibeln kom emellan oss.
Det gick inte att förhandla med Jesus.
Skilsmässa.
Jag sörjde dig som om du funnit en annan kvinna.
Du förstod aldrig vad jag menade.
Vad jag kände.
Du såg helt enkelt inte var problemet låg.
Nu ligger du med din söndertrasade skrumplever.
För långt gången att läka eller laga.
Jag som inte stod ut mer än en kvart varje gång jag hälsade på dig efter skilsmässan.
Vid barnens födelsedagar.
Eller din.
Nu har jag varit hos dig många kvartar.
Ja, många timmar.
Du har alltid funnits där för barnen.
Och för mig.
Till och med när jag gift om mig.
Det var ett faktum.
Du var självklart med på alla större begivenheter.
Mina nya män fick acceptera det bäst de kunde.
Ibland tänker jag på om det hade kunnat hålla i alla fall.
Det gör väl många kvinnor.
Du och jag.
Men det blev inte så.
Efter dig blev det en sån massa strul med mina män.
Visst.
Jag gifte mig tre gånger till.
Det enda som var lika var att när det inte gick till slut, så var det slut.
Oåterkalleligt.
Det är väl jag.
På gott eller ont?
Jag ångrar inget.
Jag ångrar allt.
Jag kan inte sova.
Har jag inte rätt att få sova?
Är det något som är ogjort?
Måste jag upp och ringa eller skriva ett mail?
Men känslan att allt är för sent bedövar mig.
Bedrövar mig.
Roffe, du är med mig.
Kanske inte jag med dig, i ärlighetens namn.
Men du är med mig.
Det är nog det.
Kanske är du redan död, tänker jag utmattad.
Min puls är hög.
Jag är plötsligt törstig.
Jag stiger upp.
Går ut i köket.
Gör en kopp te.
Tänker på Stefan.
Gråter över min otillräcklighet.
Jag orkar inte med att känna mer än en känsla åt gången just nu.
Senare kanske.
Nu är det Roffe.
Min stackars Roffe.
Hur kan du skämta med personalen mellan de svåra stunderna då blodet väller fram ur alla dina kroppsöppningar?
Då viftar du åt mig att gå.
Du vill inte att jag ska minnas dig så.
Du tänker på det.
Hur orkar du tänka på mig i den situationen?
Du kan inte prata för allt blod.
Men du blinkar med ögonen som du alltid brukar när du menar att det ordnar sig.
”Låt mig ta hand om det.”
”Var lugn!”
Häromdagen hörde jag hur du viskade till en ung fräsch sköterska medan hon stack en nål i din arm.
Du pekade åt mitt håll och lät henne få veta att ”Jag fick hennes bästa år!”
Kära Roffe.
Vi säger så.
Själv vet jag inte om jag har haft några ”bästa år”.
Kanske inte med någon.
Jo, med dig Roffe.
Du har nog rätt.
På ditt sätt.
Kanske också på mitt.
Jag vet inte.
Jag hör vad du skulle svara om du hörde vad jag tänker.
Det skulle vara något bibelcitat, är jag helt säker på.
Jag minns ditt älsklingscitat ur Predikaren.
Det där om att allt har sin tid.
En tid för födelse.
En tid för död.
En tid att gråta.
En tid att le.
En tid att riva.
En tid att bygga.
Ja, du var byggare.
Och snart är det din tid att dö.
Kanske är du redan död.
Men du har visst lämnat synliga spår.
Som när vi puttrade runt i Sverige med bilen.
Du pekade ut än det ena sjukhuset och än det andra kontorskomplexet.
Jag minns att du, då i början, hade fått ditt körkort indraget i Sverige.
Jag minns hur du skrattade minst en halvtimme varje gång du i Berlin hade klarat oss genom en trafikkontroll med hjälp av ditt svenska fiskekort.
Det var ju fullt med stämplar.
Stämplar var ett språk de östtyska trafikpoliserna förstod.
Eller snarare generat respekterade.
Och lät dig komma undan med.
Du var ju så avväpnande självsäker och charmerade alla.
Och mig.
Vad kunde det inte ha blivit av dig, Roffe?
Men du levde det liv du valde.
Och du valde mig.
Mitt i Berlin.
Mitt i mitt Berlin.
Där fångade du mitt hjärta.
Och jag lät dig komma undan med det.