Det var en vinter för lite sedan.
En av många gröna vintrar.
Men tillräckligt mycket vinter för att naturen skulle stå stilla.
Kall.
Stelnad.
Utan yttre livstecken.
Djur och fåglar?
Jo, visst.
Men skogen.
Den var mörk.
Stilla.
Jag minns hur jag själv var i ett lågt läge.
Jag kände mig också kall och stelnad.
Det gamla hade tagit slut.
Det nya...
Det fanns inget nytt då.
Allt stod stilla.
Som naturen.
Den enda drift jag kände.
Ja, det enda som kändes lockande inom mig just då.
Det var att gå in i den mörka, stilla skogen.
Att bli omgiven av alla höga granar.
Att gömma mig.
Stå stilla.
Bara stå där.
Tillräckligt länge för att rota mig.
Tills rötter växte ut.
Kan träden vänta på det nya.
På våren.
På ljuset.
Då kan jag.
Då kan jag få känna saven stiga i mina ådror.
Då får jag känna darrningen då jag skjuter skott.
Jag orkade inte ändras i någon annan takt.
Att bara få andas som ett träd.
Som en gran.
Genom barren.
Vassa.
Små barr.
Oförstörbart hårda.
Med kåda i stammen.
Att andas.
Att sava.
Att blöda i stillhet.
Att omärkbart stå stilla i en förändring som tar tid.
Inte plats.
Utan riktning.
Bara uppåt.
Platsen är densamma.
Allt lika.
Allt olika.
Med tiden som enda skillnaden.

Jag gick aldrig in i skogen.
Men jag drömde varje natt om stillheten.
Om tystnaden.
Om stormarna.
Om regnet.
Om snön som tyngde grenarna en stund.
En stund.
En månad.
En tid.
Alltid sovande.
Aldrig sovande.
Alltid vilande.