Allt är så tungt. Hårt, obehagligt. Självförtroendet flimrar förbi en sekund och jag blir så glad! Sen ser jag det liksom glida iväg, jag kan inte få tag i det fast jag försöker greppa, det bara slingrar sig ur mina händer och sen är det borta. Kvar är desperation, ångest, en obeskrivlig rädsla.. Sen kommer tröttheten, ännu ett bevis på min otillräckliga kropp som säger ifrån, som bara ger upp. Samtidigt som det gnager i hjärtat, kryper i hela kroppen som om något var släppt lös inom mig. Jag blev så stärkt när jag fick vara med och dissekera ett hjärta häromdagen, tänkte wow är mitt hjärta verkligen såhär kraftfullt? Imponerande, ren råstyrka som varje dag kämpar och pressar sig själv för att jag ska orka stå upp, prata, le. Jag har alltid föreställt det som oerhört bräckligt, som att man alltid borde vara försiktig med sitt hjärta men jag blev mycket tryggare när jag sett kraften i det. Jag vet ju att jag inte är försiktig med mitt..

Nu var det längesen jag tog en överdos med tabletter, tre år närmare bestämt, inte lika länge sen jag skadade mig fysiskt. Ätstörningarna är tillbaka och de skrämmer mig för jag vet att jag inte har kontroll. Jag vet att jag oftast kan behärska mig från att träna sådär kopiöst som jag gjorde förr, jag kan oftast se till att sömnen är hyfsat regelbunden och att jag äter frukost och minst ett mål till om dagen, men hetsätningarna kan jag inte kontrollera alls. De bara övermannar mig. Jag har lärt mig behärska delar av dem, vet att om jag kan avstå från att köpa något behöver jag inte äta det, för när jag väl är hemma bakom min stängda dörr kan inget hindra det. Men jag mår dåligt när jag inte kan träna.. Jag skäms otroligt för min kropp även om ingen annan verkar se någon skillnad, och jag törs verkligen inte börja träna, det skulle kunna utlösa något fruktansvärt, jag känner det på mig... Sist det var riktigt illa gjorde jag av med hela matkassan varje månad på att varannan dag äta frukt och varannan hetsäta, allt eller inget. Mellan det tränade jag all min vakna tid, jag vågade mig bara utanför dörren ett par gånger om dagen för att springa, resten tränade jag i min lägenhet, hela natten styrketränade jag så mycket jag orkade och snittade ungefär 12 timmar sömn i veckan, ofta väldigt snedfördelat.. Det är det där jag är så rädd att det ska komma tillbaka, det är min största rädsla och jag har verkligen kämpat för att hålla emot, jag vet inte hur länge jag orkar. Jag har varit rejält deprimerad nu sen i somras och det blir bara mörkare och framförallt glesare mellan ljuspunkterna. Jag har börjat få väldigt risigt hår igen och tappar massor. Jag orkar ingenting, och det som oroar mig mest just nu är att jag inte kan gråta. Inte alls, inget sedan mitten av sommaren någon gång. Det känns som att undertrycket växer och jag vet inte om jag vågar släppa lite på det för tänk om allt bara brister? Eller tänk om allt skulle bli bra igen, det skulle vara rätt otäckt det med...