Jag har alltid tyckt om att sitta på ett trappsteg utanför ett hus.
Där man normalt bara stegar upp eller ner.
Ut och in.
Där sitter jag.
Gärna.
Ibland är det en betagande utsikt.
Som förra sommaren i Dala-Floda.
Två höga träd mellan gårdsplanen och vägen.
Båda träden delade sig i två stammar högre upp.
På samma höjd.
Märkligt.
På andra sidan vägen låg en åker full av måsar.
Längre bort i fjärran, skog och Dalarnas blånande berg.
Ibland bara hus och murar.
Eller en mörk bakgård.
Men känslan av att sitta på trappsteget är densamma.
Ett slags protest kanske.
En sittdemonstration.
Utan plakat.
Utan egentligt syfte.
Till synes.
Men en bra situation för att reflektera.
Att tänka.
Att vänta.
Att längta.
Att drömma sig bort en stund.
För ett par år sedan, när jag mådde som värst efter min skilsmässa.
Då fick jag av min äldsta dotter en roman av Paulo Coelho.
Zahiren.
”Du behöver den, pappa!” sade hon.
Jag behövde den just då.
Handlingen är till det yttre ganska enkel.
En kvinna lämnar sin man i Paris under mystiska och förbryllande omständigheter.
Han söker sedan efter henne på olika sätt boken igenom.
Nej, det är på det inre planet allt väsentligt sker.
Det blir ett gradvis uppvaknande och mannen upptäcker vad livet och framförallt kärleken egentligen är.
Vilka krav som är verkliga och vilka vi själva sätter upp som hinder för att uppnå det vi tror är den fullkomliga lyckan.
Mannens resa sker både på det inre planet och rent geografiskt.
Det handlar om att tyda tecknen i sitt liv.
Tecknen för honom till ett främmande land långt bort i öster.
Över karga ökenliknande områden med nomadiserande folk.
Till slut kommer han fram till målet för sin resa.
Där.
Där ser han huset.
Huset där hans livs kärlek finns.
Huset där hans älskade försvunna kvinna befinner sig.
Han vet att hon är där inne.
På framsidan av huset leder en stentrappa upp till dörren.
Dörren han bara behöver öppna för att återse henne.
Han har bestått provet.
Han har tolkat tecknen rätt.
Han har hittat sin själ igen.
Han känner åter lusten att leva.
Att älska djupare och bredare.
Han lever.
Men när han kommer fram till trappan hejdar han sig.
Han hejdas.
Han sätter sig på ett av de nedersta stegen.
Han ser ut på vägen han kom.
Han tänker på tecknen han följt.
Han tänker.
Han förstår.
Han känner så mycket.
Men han sitter kvar.
När jag kom fram till det stället i romanen, lade jag den ifrån mig.
Jag läste inte de återstående 10-20 sidorna förrän långt senare.
Där skiljdes vi åt.
Mannen i boken och jag.
Där förstod jag allt.
Samma känsla av att sitta på trappen.
Att se ut på vägen jag kom.
Att tänka på tecknen jag följt.
Jag kände igen mig i honom.
Alltför väl.
Jag har varit där.
Många gånger.
Jag behövde inte läsa längre.
Resten kunde omöjligt beröra mig.
Det var hans egen slutpunkt.
Det kändes på ett märkligt sätt privat.
Resan är målet, sägs det.
Det är den djupa sanningen.
För målet som man först definierar det.
Det ytligt primära målet är så gott som alltid egentligen början på något nytt.
En ny resa.
En slutsats som bildar första kapitlet i en ny berättelse.
Ett slut som inte är en början på något annat hör inte livet till.
Finns det lyckliga slut?
Ja, man vill ju alltid veta hur det går.
Man vill sitta kvar och se slutet på filmen.
Och visst finns det lyckliga slut.
Men där på ett av de nedersta trappstegen.
Det är där man summerar vägen man kom.
Det är där man förstår alla stegen man tog.
Det är där man känner hur mycket man inte kände.
Då.
Där är där det ännu inte är för sent.
Bara en paus.
En nödvändig reflektion innan man tar de sista stegen uppför trappan.
Och öppnar dörren.
Öppnar.
Och går in.