Jag ligger över dig. Mitt hår faller som ljusstrålar över ditt ansikte och dina fingrar river längs min sida. Startar rysningar som klättrar uppåt. Inte rasar som raviner.

Utan reser nackhår.

-Du är fin. Du är fin. Du är fin.

Det är skumt. Det är natt. Men jag ser att du ler och jag vet att det inte är äkta för jag ler själv lika falskt. Fast av rädsla. Vi är bara tillfälligheter och det lättar dig. Får dig att lyfta.

-Kom tillbaka.

(Närmare. Håll om mig.)

Du släpper taget var gång jag håller din hand för hårt. Jag krossar speglar när jag talar om din hud. Ändå kan jag inte sluta.

Tala om din hud.

Skrapar sönder skålar när jag knäar för allt du vill. Ha. Ger och du tar. Tar. Tar. Tar.

-Vill du ha mig? Du får mig.

(Jag är din.)

-Ta mig.

Ta.

Det finns så många nålar. Världen är akupunktur som sticker hål på våra bubblor. Våra ögonblick. Jag menar tillfälligheter. Och jag älskar dem. Bubblorna. Jag älskar vår sfär av såpa och vätska.

Men den dunstar. Måste den alltid dunsta?

Vätskan.

?

Önskar att de stannade kvar som saliven på min tunga. De salta dropparna mellan ditt nyckelben och mitt. Tillfälligheterna när dina läppar är samma som mina läppar och min hud smeker din som brutna vågor. Då önskar jag att du kunde stanna kvar.

Men.

Du älskar mig inte.

(Varför älskar vi med varandra då? Varför älskar du med mig alls?)