Sida 7.



Det kändes konstigt att ge en komplimang till Hampus helt plötsligt, de hade varit vänner om ens det. Och nu var allt så förvirrande förvridet att det var känslor mixade med varandra.
Hampus var inte irriterande längre, ingen irriterande kompis. Han verkade nu istället intressant, söt och snäll. Isobell kunde inte komma upp med nån bortförklaring för det var bara så att hon plötsligt fallit för en hon redan kände.

”Isobell,vad gör man om man måste ställa in ett betydelsefullt möte men inte vill få personen att tro att det är något annat eller någon an...?” han pausade. ”..Ja du förstår.”
”Åh..” Isobell hopades att han inte hade hört besvikelsen i det. ”..ja, försök få tag i personen så fort som möjligt kanske, låt..ledsen men inte för ledsen för då låter det fejk. För jag antar att du vill träffas?” nickade hon nonchalant med blicken på böckerna som hon pratade. Isobell fortsate leta 'den där fördömda boken' som hon viskade för sig själv. Hon vart på dåligt humör.

”Det låter bra, antar jag. Tack” han tittade frågande på bokhyllan.
”Iso är det okej för dig om jag kilar iväg ett tag. Jag ska ...få tag på personen.” Hon nickade stunt. ”Du behöver ju inte stå kvar här om du inte vill leta ensam. Jag kan göra det senare” Sade han då han såg att hon stod kvar.
Personen..det var ju hon?
Hon tvingades komma på nånting snabbt. Hon kunde väl inte låta honom gå i väg och veta att han skulle komma tillbaka utan någon vidare succé?
Hon hade stirrat tänkande på en och samma bok ett bra tag nu. Varför fastnade blicken på den boken nu igen?
Isobell kikade på titeln : Den som orkar med fysikens lagar.
”Jag har hittat din bok! Torr jag..” ropade hon samma sekund som Hampus snuddade stålhandtaget på bibliotekets utgång.

Han gick tillbaka och de möttes på mitten, i närheten av receptionen. Hampus lånade boken och tackade henne. Sen sa han att han skulle gå igen.
”Du Hampus..?” tvekade Isobell. Han stannade. ”Mh ?” Det verkade som om han började längta efter att få gå iväg.
”Du vet, KC kommer inte att vara inne just nu”
Han tappade hakan. ”Så du..?” han flinade förvirrat.
Hampus visste inte riktigt vart han skulle fästa blicken, nästan som om han studerade ett par eldflugor åka hit och dit. Men han log.

Hon bekräftade hans tankar med ett ”Japp” ingen sa något. Sen sade hon något ”Du behöver inte träffas om du inte vill” föreslog hon med tydlig besvikelse i rösten, för att visa att hon ville.
”Om jag inte ville skulle jag väl inte bry mig om Hur man sa att man var upptagen..eller hur?” Han hade rätt ”Jag vill. Fast jag måste åka hem ett tag.”
Det var inte en väntad ursäkt ”Jasså?”
”Det är mamma. Hon ska läggas in på ett nybyggt psykhus, som verkar bra för henne. Högutbildade läkare och sådant.. och vi alla skulle vara där hemma som stöd.”


Sida 8.


Hampus pratade med henne om hans familj. Annorlunda jämfört med annars, var hans tonläge ömt. Det var ovant att höra. Med det kändes bra att han inte verkade tycka att situationen var allt för konstig. Eller ny, för de två att plötsligt ändra status från vänner till intresserade.
Isobell kände sig som en fisk. Dragen ur vattnet och uppe på en brygga av torrt gammalt trä kippande efter luft.
För så mycket, öppnade och stängde hon munnen.
Elegant.

”Ja men då är det klart att du ska åka ” hon log oroligt. Stackars hans mamma, som mådde så.

De log mot varandra. Tacksamma att den ene kände sig förstådd och att det var någon som förstod den andra.
”Men jag kommer hem på söndag förmiddag” försäkrade Hampus glatt, med nånting i tankarna.
”Okej..vad bra. Då skulle vi kunna ha den där Må-bra-filmkvällen på söndag?” föreslog Isobell blygt. För första gången. Blyg, inför Hampus.
”Ja” Han log ännu större.

”När du sa att du också gick Konstprogrammet, hoppades jag att det var du faktiskt. Kanske för att jag redan gillade dig lite..” nu var Han blyg.
”Jasså? Hade du blivit besviken om Jag inte hade varit jag?” Hon hörde hur hon formulerade meningen konstigt. Hampus också, men han log och sade ”Nej, inte alls. För du är härlig även fast du inte är tillfälligt du.”
Hon skrattade, hon förstod vad han menade, även om det var han den här gången som hade formulerat konstigt.
Det gick antagligen inte att få en sån ovanlig situation att låta som en vanlig.
De hade haft tur. Ingen av dom hade blivit blåst eller sårad. Ingenting sådant, det var bara en massa härligt.

Isobell fick ett infall, vilket var ovanligt (det också) men spännande om det lyckas varje gång. ”Får man stå och kyssas i ett bibliotek?” blickade hon upp på Hampus söta nuna och log i ögonfallande till honom.
Hon såg hur det gnistrade till i hans ansikte alldeles innan han lutade sig över henne och viskade mjukt tillbaka ”Ja, det får man” innan han äntligen kysste hennes läppar ömt.