Innan du kom så skrev jag mycket. Jag tyckte om ord. Jag tyckte att det var vackra. Blandningen emellan tecknen, kontrasten mellan svart och vitt. Innan du kom.

Innan du kom så skrev jag verser om kärlek jag upplevde för länge sen, jag skrev verser om orättvisa och ont, jag skrev verser som inte var verser bara för att det inte skulle vara verser. Jag skrev för att jag ville. För att jag kunde.

Jag skrev om svarta hål. Och regnbågen. Och vad jag såg när jag såg den.

Nu kan jag inte.

Innan du gick, så visade jag vad jag hade skrivit. Du log, sa att jag hade talang, att det var orättvist. Varför kunde inte du? Varför kunde jag? Du sa att det var imponerande att jag hade fått fram två sidor text, endast på grund av att min syster gjorde vad min syster gör. Du blev så imponerad att du skrek frustration i bussen, den vi åkte i. Jag ångrade mig där, önskade att jag aldrig visat dig min text. En text som egentligen bara var en skoluppgift. En simpel sak. Ett VG, kanske ett MVG. Inget betydande. Inte för mig, inte för dig.

Trots det så var jag glad. Jag kunde, det kunde inte du. Jag skrev, det gjorde aldrig du. Jag blev stolt över din frustration, nöjd över ditt ledsna leende. Jag ångrade mig inte länge. Jag tänkte inte längre.

Innan du gick så skrev jag en del. Den text som kändes mest. Den texten om den våldtagna, självmordsbenägna flickan. Den texten jag tyckte blev ganska bra, även om jag inte alls kan föreställa mig det jag skrev om egentligen. Jag visade den aldrig för dig. Den var aldrig till för dig. Det var den ende texten jag skrev, som du inte påverkade. Den ende texten jag skrev som du aldrig rörde. Jag visade den för alla. Ingen förstod den dock. Jag blev igen, nöjd. Jag var speciell, det visste jag då. Jag förstod, det gjorde ingen annan. Den dagen, dagen då jag ställde ut, var jag överlägsen. Jag älskade att vara jag.

En kvinna började gråta, när hon såg det jag hade gjort. En annan skrev saker som "inspirerande", "starkt", "tänkvärt". En lärare sade att det var bland det starkaste hon någonsin sett. Jag blev mindre. Ödmjuk. Jag visste.

Jag förmedlade. Den text som jag själv inte kunde relatera till, hade jag gjort tillgänglig för andra. Den text som jag i själ inte förstod, förstod andra. Det jag skrev var till för att betraktas, genom betraktaren blev mina ord klara. I ögonen på betraktaren såg jag min poäng. Ödmjuk är kanske fel ord. Jag log, sade tack och bockade, men visste. Jag var ännu större nu, än innan. Jag växte. Återigen. Tack vare betraktaren, som i sin betraktelse avslutade mina ord, växte jag. Återigen.

Men vad visste jag?

I min nyfunna narcissism upptäckte jag hur bra jag kunde vara, hur vacker världen var, även sett ur mina ögon. Jag var glad. Lycklig. Det var tack vare dig. En del av det.

Det tråkiga med ett uppbrott, ett avbrott, är reflektionen. Inskrängdheten är skrämmande.

Det var innan. Inte nu. Nu är jag annorlunda. Efter dig.

Förändring är i stort en bra sak.

Men blott en reflektion i betraktarens öga.