Jag är inte gjord för att sträckas ut så här långt, sa hon mjukt.
Han stannade upp och såg henne i ögonen och lät det falla ner i henne att han inte tänkte förstå vad hon nyss sagt.
Hon drog tillbaka orden och fattade tag i hans hand och hon lät honom dra henne med sig vart än han gick.

Hon grät många kvällar då han lämnade henne i skruvstädet för att få ro i sitt sinne. Han var en man som inte orkade eller brydde sig om att låta henne gå tillbaka. Det blev helt enkelt för besvärligt att låta henne vara precis så liten som hon faktiskt var.

Alla dessa nätter hon önskade sig längre, önskade sig vara mer, vara tillräcklig gjorde henne bara allt mindre inuti. Alla dessa dagar hon aldrig fått chansen att visa sig som den hon var gjorde henne alltmer obetydlig i hans ögon.


En tidig morgon, innan han vaknat lämnade hon en lapp som hon hoppades han skulle förstå.

''Att sträcka ut sig så långt man kan
att
lägga sig i ett skruvstäd
gör ont
men att trots det inte bli längre

är mer smärtsamt''

Och, så gick hon ut i kylan
för att få bli just så liten som hon faktiskt var.