Det är fullt av människor på centralen ikväll. Människor som ska umgås, som ska vara ensamma, som ska träffa sina vänner och sina ovänner och så de där stackarna som har något nattjobb och febrilt dricker kaffe ur heta muggar. Men den lilla blonda tjejen tänker inte på det idag. Hon tjuvlyssnar inte på samtalen runtomkring och hon bläddrar inte i gårdagens City tidning och drömmer sig inte bort i horoskopet som utlovar en kärleksfull hemmakväll men som avråder från att spela på lotto. Hon stiger på tunnelbanan när den kommer och lägger blicken på sina gråa mockastövletter för att undvika ögonkontakt med mannen mitt emot, som kastar lystna blickar åt hennes håll fastän hon är blöt av regnet. Hon rynkar pannan. Går igenom ord för ord i huvudet, spelar upp olika scener. Kan inte låta bli att le. Blicken långt borta.

Nästa, Gärdet.

Den lilla blonda tjejen på tåget reser sig upp. Hon drar åt kappans krage, har glömt halsduken hemma. Hon går de korta stegen och trappan upp och noterar dagens datum på mobiltelefonen. Hon vill komma ihåg vilken dag det är. Hon slår de fyra siffrorna i fel ordning flera gånger, så där som hon alltid gör.

Går vant stegen till dörren. som alltid kontrollerar hon att efternamnet som klingar utländskt stämmer, trots att hon varit där tusen gånger förut. Vill aldrig ringa på någon annans dörr. Hon trycker växelvis långa och korta signaler på ringklockan, så där som hon alltid gör. Ring, ringring, riiiiing ring, ringringring, riiiiing-riiiing. Ingen öppnar. Blir otålig, biter sig i läppen. Är ingen hemma? Har han gått för att möta henne, har de gått om varandra? Stampar i golvet så stiletterna ekar. Till slut öppnas dörren.

William skrattar åt flickan. Han har kikat på henne genom dörrhålet och hon ser jättelustig ut när hon blir argare och argare för att ingen öppnar. Flickan boxar William i magen. Vilken psykopat du är! Tycker hon. Hon slänger av sig den fina kappan med guldknapparna på golvet och känner sig plötsligt obekväm i den khakigröna sidenklänningen med rosett i halsen. alldeles för fin bara för att vara med William, som aldrig skulle bry sig. Hon byter snabbt om till mjukisbyxor och t-shirt. T-shirten är blå och det står love your enemy på den med stora röda bokstäver, som efter i kväll aldrig mer kommer vara bara röda utan smetiga och fläckiga av svarta tunga mascara tårar.

De pussas inte när de ses, de har de aldrig gjort. De vet inte var de står, vad som går och vad som är anständigt trots att de bara är dom två och ingen annan kan se dom. På gatan går folk förbi som vanligt, som om den här kvällen inte alls vore kortare än andra kvällar för att lämna utrymme för natten som kommer bli så fruktansvärt lång.

William stjäl flickans telefon och hon börjar jaga honom runt runt i den lilla ettan på övre gärdet. de knuffas och brottas och den blonda flickan bara väntar på att william ska kasta henne i soffan och rulla över henne. Men det gör han aldrig. Han ger snällt tillbaka telefonen, William är en snäll kille och han skulle aldrig ta någonting ifrån flickan. William fortsätter att städa, han tar fram en bunt med papper ifrån Socialen som han visar för flickan. Papprena är sedan länge bortstoppade i en stor grön pärm och han har aldrig visat den för någon, även om de flesta vet.

William säger till flickan att hon måste vara kritisk till det hon läser. Kritisk och frågvis. Du kommer aldrig mera kunna se på mig på samma sätt igen, efter det här. Flickan är nyfiken, vill veta allt om William. Kommer aldrig aldrig aldrig någonsin tycka illa om William som är hennes bästa vän och som gjort henne glad alla de där gångerna hon varit ledsen och som varit lätt att umgås med alla gånger som alla andra varit svåra. Hon ögnar igenom sidorna väldigt fort, vill svälja alla hemligheter, vill vara en del av det fula och det förbjudna, har aldrig sett det förut för flickan är uppvuxen i en villa med vitt staket.

Hon undrar vad det är hon kommer att behöva fråga om, William har ju inte gjort något fel? Han har haft otur med sin familj och - misshandeln.
De giriga ögonen med de tunga tjocka ögonfransarna blir plötsligt stora. Hon måste läsa ordet om och om igen.

Men William är ett offer, William har haft det svårt. Flickan vill kram William, trösta William och säga till honom att ingenting kommer någonsin göra honom illa igen, att hon bara vill klappa och krama och älska och vårda och ta om hand och sätta plåster på allting som gör ont. Men William vill inte kramas. Han är huslig och har städat och tvättat alla lakan idag. Lakanen är rena nu och det finns ingen inkladdad ovänskaplig synd inkladdad i dom längre.

Flickan kryper in under Williams täcke och William blir som en sten. Hon frågar stenen vad det är för fel på honom. Stenen svarar att det går för fort emellan oss. Flickan säger till stenen att han skrämmer henne.

stenen blir tyst. sen blir stenen till william igen och william säger: varför?

flickan frågar william varför han kysste henne den där gången när de var på fest, eftersom de umgås ju varje dag och han hade kunnat kyssa henne när som helst annars. Han svarar att det kändes rätt.

-och nu gör det inte det?

båda slutar att andas. orden hänger kvar i luften. Tunga, söta, kvalmiga. Vem kan hålla andan längst? Det blir alldeles för mycket syre i ett rum där ingen andas. syret går till slut att ta på, det är tjockt och grått och flyter in i lungorna och ner emellan listerna.

Flickan tror att rummet ska börja snurra. Men det gör det inte. Det är alldeles stilla. Hon tror att golvet kommer sjunka undan hennes fötter eller att taket kommer rasa in men ingenting händer, det är bara tystnad överallt. Alldeles för tyst, alldeles för normalt. En bil kör förbi utanför fönstret, kanske i 30 km i timmen. Som om livet och framtiden och det förflutna inte alls plötsligt gått i kras bara för att en av två personer utav 6 miljarder människor säger en ogenomtänkt mening.

Det finns ingen skugga i orden, ingenting att analysera och bita i, ingenting att vända och vrida på. Han bara känner inte så för henne. Hon bara är så underbar och vacker och sexig och världens bästa människa, men det räcker inte. Inte den här gången heller och allting är annorlunda nu trots att det är likadant.

Hon måste långsamt skära i tystnaden. Långsamt bygga upp sina ord och meninger men helt plötsligt börjar hon skrika på William. Alla fula ord hon bara någonsin kan och alla känslor blir helt till ord som hon spyr ut. Hon vet inte vad hon säger och hon vet att vad hon än säger så kan han inte ångra sig. Hon kan inte styra samtalet till att han tar tillbaka det han sagt, men det är det hon vill även om det vore detsamma som att önska att man blev skjuten flera gånger om.


Hon behöver gå hem. Börjar famla runt i det trygga mörkret som omsluter rummet, letar efter de gråa mockaskorna med stilettklack. Hon kan bara hitta den ena. Den andra är spårlöst försvunnen. De gråa mockaskorna har både snörning och dragkedja och guldspänne, men alla detaljer är små och smakfulla. Hon inser att det är mitt i natten och att hon inte kan åka hem. Vill inte åka hem. vill stanna hos Wiliam. Vill att William ska ångra sig, säga att det var ett skämt, förlåt, han trodde inte att hon skulle gå på det, bli kramad och älskad och tagen hårt upp mot väggarna, händer som river och sliter och varma våta läppar som inte kan få nog.

men William ångrar sig inte, det är inget skämt. han har tänkt efter noga, till och med tvättat lakan för att slippa dela täcke.
hon blir helt plötsligt full och vimmelkantig.

Hon bara skriker och skriker. Reser sig upp och undrar vart hon ska ta vägen. Jag blir aldrig bra nog för dig. Det spelar ingen roll vad jag gör, vad ska jag göra nu? Hur kunde du, hur hur hur??

Hon vill bara göra så tydligt och helst skriva svart på vitt: det är ditt fel, du har förstört allt. Du har förstört mig. Helt plötsligt har ballongen som långsamt under alla dessa år expanderat av förväntan och analyser och hopp, nu är den penetrerad av en nål och den har spruckit. Kvar blir bara blöta ord. Allting som legat och sjudit under en yta av Dior och Lancôme smink, som gömt sig under fina kläder, har helt plötsligt blottats ut och ingenting är hemligt längre, inga ord är värdefulla. Allt som flickan värderat så högt hos sig själv och aldrig velat ge till någon annan, det bara rinner ut ifrån ballongen i en stor forsande flod av ord och tårar.

Helt plötsligt blir hon tyst. Kippar efter andan som en fisk som nyligen nått ytan. Måste bort bort bort ifrån William, kommer aldrig mer kunna sova i hans säng och sträcka ut handen mot hans svarta vilda hår. Kan inte gå någonstans och lägenheten har bara ett rum. I badrummet finns åtminstone en dörr hon kan ha emellan henne och allting som hon älskar och stänga hatet ute. Hon stänger dörren tyst men den glappar så hon måste smälla i den för att den ska stängas igen.

Dörren saknar lås. Hon sitter på det röda toalettlocket med det vackra vårdade ansiktet förvridet emot det kalla handfatet. Hon ser sin profil i spegelbilden och har aldrig sett sig själv se så tunn ut men all luft saknas i henne för hennes lungor är tömda när hon skrikit så mycket.

William står utanför. Hans ögon har krupit långt in i hålorna, de vill inte se. Han vill krama och trösta. Står i Frank Dandy boxers som flickan betalat och han är både varm och kall och mjuk och hård och luktar William och vill krama och trösta.

Hennes ansikte är varmt och blött och svärtat och hon kvider att han aldrig mer kan röra henne. William lider. Han vill att allt ska bli som förut. Som när de två bästa vännerna bara var bästa vänner och ingen hade kysst någon på en fest och ingen hade gått hem till den andre med bara en jacka över victora sekret underkläder.

Flickan skrattar åt william. Ett rått ihåligt skratt. Ha ha ha. Skrattar och skrattar och skrattar och kiknar av skratt och frågar om hon ska gå dit så de kan spela spel och sen ska hon sova i hans säng men de ska aldrig mer röra varandra? William blir återigen till den tysta stenen.

Flickan tror att william somnat för hon ligger med ryggen ifrån. Hon inser att han inte sover, utan halvsitter upp. William må vara dum i huvudet man han fattar att han gjort den lilla blonda glada tjejen illa men det är som om han ändå inte förstår varför hon är ledsen. Hon bara säger om och om igen, snälla somna inte ifrån mig. Hon tror att om han somnar så kommer han kanske stänga in sig bland sina tjocka murar och kanske dö och hon kommer aldrig mer kunna säga dom sakerna hon säger nu, de sakerna som är förbjudna och så fula att sätta ord på men det är så skönt när tankarna blir till ord som rinner ut ifrån munnen. Gillar du inte att ta i mig? Gillar du inte att ha sex med mig? Gillar du inte att komma i min mun? Förstår du inte att jag har känslor för dig? Förstår du inte att jag blir dum i huvudet av dig? När började du känna saker för mig? När slutade du? Hon bara frågar och frågar och frågar och William svarar så gott det går och han svarar ungefär samma sak hela tiden fastän hon frågar olika saker. Till slut finns inga frågor längre, det finns ingen vinst i botten. Det kommer inga tröstande svar och inga frågor kan leda tillbaka till början av kvällen när dörren bara var låst på låtsas och man kunde ringa på den tusen gånger tills den öppnades.

William är leden att flickan är ledsen, men hon nöjer sig inte med det, exploderar av kommentaren och undrar om han bara är ledsen för att hon är ledsen, inte för att han också förlorat sin bästa vän eller nej just det han har ju fler tjejkompisar , vill han kanske ligga med dom med ?

Klockan är 6 på morgonen. Flickan har sovit i 20 minuter. William sover. Har rullat in sig i de nytvättade lakanen som fått ta alla smutsiga ord och känslor och ser helt plötsligt väldigt liten och försvarslysten ut. Han är rufsig i håret och grå i huden och andas inte. Som en död, tänker hon. Lika bra, tänker hon. Biter sig hårt i tungan och det smakar järn i munnen.

Hon hatar William i hela kroppen för att han bröt sitt löfte och somnade. Lämnade henne ensam med sina tankar och frågor och hat. Hon blir rasande. Skakar william och säger att hon måste ta sig hemåt nu, att klockan är tillräckligt mycket. William säger att du ska inte gå någonstans och det låter precis som gången då de sovit tillsammans på soffan och hon är på väg till jobbet men han drar henne till sig och gör henne alldeles för varm för sina kläder och som den gången hamnade på golvet för att de var i vägen för händer. Men den här gången kommer ingen handling efter orden. Hon hatar william. Hon hatar honom för att han inte ångrar sig och för att han inte tar i henne och älskar henne när hon är så passionerad i allt hon gör. För att hon aldrig kommer bli mer än en vän, aldrig kommer kunna mäta sig med andra.

Hon sätter sig i sängen men det har flyttat in tusentals myror i varenda ben i kroppen på henne och det sticker i fingrarna och hon måste slå slå slå i kudden och William får inte se. Får inte se att hon blivit galen, att hon förlorat förståndet. Igen.

Hon måste därifrån. Det sticker och svider och kliar i hela ryggraden då hon till slut hittar alla sina ägodelar. Hon tänker att det är sista gången hon går därifrån, vill så gärna lämna ett avtryck. Vill så gärna att William ska se henne i väggarna, i taket och i dörren. Men för henne är gatan fylld av minnen och av blod men för William är en vit vägg bara just en vit vägg.