Vi kunde ha varit två,
men var ständig ett när solen mötte gryningen.

De händer som slingrade in i varandra,
fann de mål som tiden tog ifrån,
Vi kunde skapat enkelhet ur komplikationer men såg enbart ljuset som en helande berusning.

Där skorpan synades, dog de ensamma såren.
Vi fann att jorden inte kunde dö,
vi såg att havet inte längre speglade.

Mina lungor kunde andas dig
och vår framtid skriven på oblekt ark.

Vi trodde soljuset skulle skapa mirakel från en summa av noll,
att vi skulle överleva den monsun som himlen väntade på att fälla.

Gråten blev ett verktyg,
tårar fyllde hav av längtan,
sen kunde vi dö i varandra famnar i väntan på det riktiga svaret.

Jag borde: Var ett mantra.
Vi skulle: Var orden som mötte vår morgon.
Tänk om: Fortsatte sin tortyr bakom alla vägval.

Det kan fortfarande spegla en morgondag där iskristallernas prismor möter våra blickar, när vi fyller varandra med
summan av spillda tårar.