Min man kom tillbaka till Äldreboendet i em
efter att ha legat på lasarettet efter en
skada han fick då han föll i golvet
i söndags natt...

Han hade brutit revben och hade ett hål i
sidan av kroppen, blod hade runnit ut både
inuti och utanför kroppen...

Men nu var han "fit for fight" igen och satt
och väntade på mig när jag kom...

Jag hade handlat med mig något gott att äta...
Så kom en sjuksköterska med ett kvitto och sa
att hon lagt ut pengar ur egen kassa för min mans
resa från lasarettet till boendet. Jag betalade henne.

Min man och jag åt och drack gott. Vi tittade på
"På spåret" och på "Skavlan" och vi fick en fin kväll
tillsammans. Jag sa till honom tur att ditt äventyr
slutade så här bra...

Så var det dags för mig att åka hem... Då först kom
jag ihåg att mina pengar var ju nästan slut, jag räknade
igenom det, som jag hade kvar då upptäckte jag att det
inte alls skulle räcka till en taxiresa hem...

Så i piskande snöstorm gick jag hemåt igenom stan.
Och tänkte inga bovar och banditer är väl inte ute
i detta blåsväder. För enligt polisens statistik
är det få brott, som görs kalla och snöstormiga
kvällar och nätter. Bovar vill ha varmt och
gott väder att arbeta i. De vill inte bli kalla!

Då dök det upp två ynglingar, de följde efter mig, gick
jag över gatan gick de efter, de kom allt närmare, till
slut ställde jag mig i snöstormen mitt i gatan trots
att bilar kom emot mig och jag vinkade och pekade
på grabbarna, som ställde sig bakom lyktstolpar!
och bakom parkerade bilar och försökte gömma sig!

Men ingen av bilsiterna stannade... Då kom en buss
jag försökte hinna före den till busshållplatsen
en bit bort, men strax innan jag var framme
då vände jag mig om och tittade bakåt mot den
då kunde jag se skylten EJ I TRAFIK, aldrig har
en busskylt någon gång hånlett åt mig så,
som denna gjorde...

Jag vände mig om och tittade efter killarna de
syntes inte till jag lämnade busshållplatsen
och gick över till trottoaren på andra sidan...

När jag nått dit vände jag mig om och tittade bort
mot busskuren på andra sidan, då stod killarna
där tittade på mig och gapskrattde. Elakt! Och
började sneddande skutta över gatan i stora kliv
emot mig och deras skratt ekade emellan husen...

Jag halvsprang vidare rundade ett hus, där
stod ett ungt par, jag gick fram till dem och sa:
-Killarna på andra sidan har förföljt mig ett tag
jag har viftat på hjälp till alla bilister jag har sett
men ingen har hjälpt mig, ingen har stannat...
Låtsas att ni känner mig... Ett tag, så kanske
de försvinner!

De svarade att de kunde följa mig hem...Jag
svarade: -Underbart! Men det räcker om ni följer
mig till Posten... Till korsningen där framme, sen är
jag nästan hemma och de gick med mig.

Men innan jag gick vidare med dem vände jag mig om
och tittade långt bakåt killarna syntes inte till och av
deras gapskratt hördes heller ingenting...

Efter två kvarter var vi framme vid Posten och det kändes
som att skiljas ifrån allra bästa vännen. Det blev ett stort
krameri och jag tackade dem för att följt med mig, men de
sa att det var ju ingenting de hade just gått ut och börjat
sin promenad när jag kom. De hade jobbat och suttit still
i timmar och ville bara få sträcka på benen lite innan
de gick och lade sig...

De gick åt sitt håll och jag gick åt mitt. Puh, tänkte
jag vilken lycka att de följde mig en bit på vägen...
Så jag blev av med de så efterhägnsna killarna...
Nu kunde jag andas ut... Puh... Så skönt!

Då hör jag hur en en man skriker till bakom mig:
-Jag skall rappa dig i ändan! Jag tänkte gode Gud
vad är detta? Jag vänder mig om, ser en man, som
ganska nära mig håller en hund i ett koppel, det är
inte åt mig han skrek till utan till sin hund. Men det
lät så otroligt hårt och elakt. Jag rös...

Och jag skyndade mig ännu fortare hem...

Jag säger bara puh! Och inga fler solonattspromenader
för mig i fortsättningen!