hennes diagonala inbillningskonspirationer
tänker jag på
tonfallet precis innan jag hör hur hon
snubblar på ”märkligt”
begriper du inte
begriper jag inte
48
procenten som i en vågskål formad som världen
mäter misslyckanden

jag vet vad hon har hittat
vem vet vad jag har tappat.



vet inte på vilken sida jag läser, mamma
vet inte vilken form av kvicksand jag står i

är det sorten som slukar mig till
höfterna
smakar
spottar
låter mig kravla mig upp på asfalten

eller sorten
den där
hundraprocentiga
som kväver tills jag mister min cynism






sju minusgrader:
jag är inte färdig
vilken textur har meningslösheten?
jag när jag ligger utspädd och utspilld över göteborg?

jag vet ju nu att under minuterna då jag mentalt knäckte dina
revben glömde jag att kontrollera dina händer i fickorna och
jag är så fantastiskt säker på att
du korsade fingrarna så vad har göteborg för
textur vad har järntorget för textur
vad har mina obefintliga flimmerhår för textur vad
har igenkännande av ett upprepande inferno för textur

jag är döv jag är blind jag är lam och ändå synsk
ni öppnar era infantila ögon och frågar hur mycket klockan är
om jag har varit i skolan
ni kan aldrig lyssna er till min riktiga puls



tillbaka men på sida nummer två:
vi har vuxit men det här är en era av ombytlighet
reverserad fragilitet som vi döljer
sammetslent och
asfaltshårt

en anteckning:
man är gay tills man inte är det
man är svart tills man opererar sig vit
man flyter tills man sjunker
och man målar fan på väggen
tills hon står bakom och hånskrattar.