Ser upp på dig. I din grå hood, din svarta t-shirt. Skäggstubben mot dina kindben och läpparna. Läpparna. Läpparna. Dina ögon är stängda, nästan svarta bakom lock. Möter dem inte men jag vet. Har sett in i dem så många gånger förr, varit i den här positionen så många gånger. Förr. Vill stanna här för alltid. Under dig. Med dig. Hos dig. Här vill jag glittra.

Men.

Det blir alltid morgon. Det blir alltid tomt.

Och det värker som förfrusna tår. När jag driver genom snökaos, halkar på streckade linjer och pudras av fallande kristaller. Stjärnor utan önskningar. Utan dig. Jag fryser och jag minns. Att din kropp är varm. Het. Att din kropp leder värme som metall in i mina ådror. Då vill jag tina intill dig, smälta med dig. För dig. På grund av dig. Fast då är du inte här.

Men.

Det blir alltid nattsvart. Och då ska allt repriseras.

För när du finns S. Nära. Då är du så vacker att min hornhinna spricker. Krasas. Som kulor. Och mina kläder faller som granbarr. Uttorkad. Omskakad. Törstig. Du pyntar mig med beröring. Händerna. Händerna. Händerna. Hänger smekningar på mina 173 centimeter. Och klättrar i mina visioner av naivitet.

Men.

Du biter dig i underläppen. Jag biter mig i tungan. För adventsljus brinner alltid ut. Och vi vet båda.

Att.

Jag har råkat älska dig. Längre tid än så.