glider barfota fram över en bottenfrusen sjö med
bara kaptenskeps och slips, för vid strandkanten
som ser ut som en handknypplad spets i vit satin
står stugan med ett enda fönster ur vilket värmen
strålar gul och trygg

på sin lilla ö, mitt i sjön, som en tårta på sitt fat

och med allt det där bakom mig glider jag som på
vassa långfärdsskridskor fast barfota fram så tyst
genom en värld av bottenfrusen tid
tills kepsen blåser av just när det känns som bäst

jag stannar för att vända, för att sätta den på mig
igen, jag känner mig så lustigt naken förutan men
finner då att den inte längre syns där i all vita snön

inte heller stugan, eller ön den står på, bara nysnö
så långt ögat når
fast så lösgör hon sig plötsligt ur den solida isen

ett vidunderligt fruntimmer med bröstvårtor styva
som diamant och en hy till färg av närmast polerad
brons med hår gnistrande av silver, stål och platina

hon presenterar sig som Iselle, på gammal franska
av alla språk och till min förvåning svarar jag på ett
förbluffande ledigt manér, på samma antika språk

innan jag vet ordet av har hon lägrat mig under en
hisnande kupol av skimrande kristall och älskogen vi
åstadkommer förvandlar mig från människa till gud
full av en vrdedesrusig amorös prestanda jag sällan
förr ens hört talas om, än mindre varit i närheten av