I solens sista inandning,

frasiga slöjmolnen tar ett vidbrända yttre

nyss färgade som sockret om brända mandlar

i det lövlösa äppelträdet

hänger frukt kvar,

frenetiskt

försöker koltrasten

picka sig igenom skalet på ett fruset rött äpple

min skepnad skrämmer

den lyfter från grenen

äts upp av kvällsmörkret

nattens mantel lägger sig tätare

i uppluckrad kontur och skugglös

upplöses mitt mörker

till gryningen

när den i sin stigande prakt över jordskorpan

skänker allt levande sin skuggor

då jag åter blir en