... Jag ser det nog.

Och jag vill följa din rygg genom dom trånga vindlande tunnlarna, låt mig hålla mig nära för du springer så fort.
Krökarna som döljer dig gör mig torr i munnen. Man gör nog klokast i att bara vara tyst.

Du stannar så plötsligt att jag nästan springer in i dig och välter omkull oss... Det är då man ser det.
Aprilhimlen leker med ekarna och det torra höga gräset ligger otrampat.
En fantasi fastkilad mellan stadens höga hus och industriområdena strax utanför. Fantastisk och där man minst förväntar den.

Men vi är långt över gränserna. Vi får nog gömma oss i det höga gräset och krypa resten av vägen. Man hör vilddjur andas i snåren och det luktar sydstats kött från den indianska jaktmarken.

Får jag hålla din hand om jag skulle bli rädd?

Hon sa att jag är något som hon saknade.