Så många människor på flykt; fåglar som har samlats på perrongen. 

Jag stiger på. Med nattens svarta kåpa tätt intill kroppen möts jag av färjemannens blick; den tysta överenskommelsen mellan singlande ögon. Här smider alla sina egna mynt. Vänder sedan efter den andra sidan. Tåget saktar in, nya sökare tar värvning. Den svarta flottan mönstrar ännu en. När tåget slutligen stannar (denna gång ropas inga namn) är vi på okänd plats. Ett limbo; under jord och över. Tillsammans är vi många som har strandsatts här. Kompassens öga ser endast mig. 

En terrakottaarmé av  unika drag. Här härskar ostördheten med järnhand.