Hur ska jag förklara det?
Det går liksom inte.
Okej, ungefär så här då...

Det är (ungefär alltså) som när jag snubblar in i dig i förfest hallen.
Nästan som under täckjacks-kramen som borde ske som en följd.

Jag begraver mitt ansikte i din kragen.
Doften rusar, giftig och oemotståndlig, upp genom näshålan och träffar hjärnan med en explosion av det som jag antingen glömt eller tappat bort någon gång, någonstans.
Ett magiskt sköljmedel, det drar mig med, bruset får liksom kontrast.

Det är inte svårt att hitta nu, det är bara att ta trapporna upp sen är man där.
Låt oss kalla platsen för "Där skatorna flyger"... Det låter liksom speciellt, men ändå inte... precis som det är.
En kulle jag nu minns. Härifrån kan man se stadens hustak.
Jag lägger mig ner i gräset och låter vinden torka fostervattnet från min kropp i den takt den själv bestämmer. skäggstråna letar sig tillbaka in i huden igen, man får en chans till... en chans till, att verkligen börja tro på sig själv.

Här omkring känns marken så förlåtande sval.

Vi släpper våra kramande tag om varandras täckjackor.
"Fan Madde, du får duscha av dig den där smörjan du häller på dig", säger jag, och rynkar demonstrativt på näsan.
"Ha ha ha"... "Det lägger sig snart", säger hon skrattandes.
"Ska du ut sen?", frågar hon.
"Det har jag ingen aning om", är det enda jag törs svara.
Men jag står kvar i doften en stund... Man hittar sig själv, och sedan bottnar man.