Nu ligger det till såhär. Jag är ung, men jag är inte ung. Jag borde ha upplevt kärlek. Men vad är det egentligen som kärlek är? Jovisst har jag haft min beskärda del av förtjusningar, förälskelser och pirrig bubblande värme som behagligt sprider sig i kroppen. Men ingen glimmande blick från min sida har bemötts av en lika ivrig och varm blick. Ännu. Det känns fullständigt onödigt att rabbla upp gamla förälskelser när jag såhär i efterhand inte ser dem som kärlek. Kärlek tar tid att växa fram, och den växer två människor emellan. Jag har förskonats brustna hjärtan men så också berövats chanserna till kärlek. Det kanske bara är bra, för de band de unga binder mellan varandra håller sällan. Jag är verkligen inte samma människa som jag var när jag var yngre, och särskilt när jag var tonåring. Jag har växt, expanderat (nej, inte midjemåttet) hela mitt sinne och mina tankebanor har nog mognat till, rotat sig, lugnat ner sig lite. Så någon jag fallit för då skulle inte fungera med mig nu. Potäjto-potato liksom. Och på äldre unga dagar kanske chansen att hitta min alldeles egna King Edward är större? Chansen kanske är större att vi två knölar kan växa i harmoni och sedan skrumpna tillsammans, nöjda med att ha haft varandra i stekande solsken och skärande kyla. Jag vet inte. Lika lite som jag vet hur många som faktiskt rycker på mungipan när de läser detta. Jag hävdar bestämt att även potäter har sin speciella charm.

Men det var inte en potät utan en medelålders bit mossa som skönsjungande stal min första kyss. Ni kanske känner igen det där konceptet i underhållningsbranchen att involvera en oskyldig i ett spratt för att få massorna att tycka att man är rolig. Det praktiseras av pajasar som inte är roliga på egen hand. Det var en teatralisk puss, en såndär komisk smäck mitt i nyllet. Mitt på Belwardhallens scen. Mitt framför en tusenmannakör. Mitt framför en fullsatt skrockande publik. En kort sekund och jag var mer av förvåning drabbad än av förskräckelse.

Men står man på scen får man väl leken leka?