- eftersom vi är försenade ber jag er, att uppge er slutstation.
Det var konduktörens röst i högtalarsystemet som gick ut över hela tåget. Vi hade avgått med en timmes försening, ute blåste hård storm och snön ville liksom aldrig sluta falla. Som ljus från en mörk himmel tycktes det.

En timme i början av en resa kunde dra ut på tiden. Om någon kommer i fel fas kan det bli nödvändigt att vänta in andra som har rätt till sin resa. Man får ta det som det är, ett litet misstag av någon sort, något som händer långt bort kan få konsekvenser för dem som kommer efter. Och så var det nu.
Någonstans hade en växel legat fel. Tåget kunde inte ta sig in till stället där man fyller på vatten. Och utan vatten skulle 400 passagerare få resa utan fungerande toaletter. Man hade inget val.
Växeln måste ordnas, skottas fram, tinas upp eller repareras. Vi som fick meddelandena om försening fick inte veta mer än att tåget var sent för det där med toaletterna.
Så nu satt vi här allihopa. Försenade men försedda med toaletter. Rena fina vattentoaletter mitt i snöstormen.

Var vi irriterade?
Nej inte alls. Folk ringde till sina anhöriga och sa att de inte visste. När de skulle.
Andra löste sudoku. Några passade på att sova med huvudena i konstiga vinklar.
Det var varmt. Restaurangvagnen hade kaffe och små fyrkantiga matpaket.
Ett spädbarn just i början av sin långa resa, låg och övade på några vokaler.
Det var en vanlig resa. Lite försenad. Men vanlig.
Bortsett från det där då, med slutstationen.

Vi måste ange vår slutstation.
- kan hon mena allvar? var det någon som frågade sin granne.
- ja det är väl för anslutningarna. Svarade grannen
- Anslutningar?
- Bussar och andra tåg och så.
- Får man åka buss sista biten? Men hur vet man vilken buss man ska ta då?
- Det vet du nog. Du vet väl vart du är på väg?
Men den som frågat kunde inte svara.
Inte annat än det där om att vi ska väl alla?
Men den diskussionen kunde man väl ändå inte behöva ta med konduktören på ett tåg. Ett försenat tåg.

Eller var det så?
Var det så ordnat. Ett försenat tåg och en konduktör som frågade efter slutdestinationen.
Men biljetten då?
Hon tog upp biljetten och tittade på den. Där stod datum. Tågnummer.
och att biljetten kunde bytas mot annan om den återlämnades före resans början.
Hon hade inte återlämnat biljetten.
Och nu måste hon uppge slutdestinationen.
- vad ska jag säga? frågade hon sin granne
- du ska säga om du ska någonstans när du gått av tåget. Alltså om du ska vidare.
- och hur vet jag det? tänkte hon. Fast hon sa det inte. Hur skulle det låtit. Som om hon inte visste vart hon skulle.

Men HerreGud.... Ok. Ja. nog tror jag du finns. Men.
Kanske vore det rätt tid att be nu.
ja jag vill ju till himlen alltså. Vad det nu är. Evigheten och det.
Helvetet tror jag ju inte på. Så dit kan jag inte säga att jag ska.
Men himlen. Låter som om jag trodde jag var något.
är jag ju.
Men

Får man verkligen säga att man ska till himlen.
som slutdestination
när konduktören frågar

är det så enkelt?