Jag försökte laga dig. Ville inget hellre än att göra dig hel. Hur kunde det gå så fel S, hur kunde jag gå så sönder? Varför var det jag som föll itu? Du som bara gick utan tårar. Rakryggad ut ur mitt liv.

Bakom mina blodsprängda ögon badar vackra polaroider i hav av salt. Ser hur jag speglar mig i dina rayban, mitt hår draperat över ditt bröst. Tillsammans i gräset, du håller min hand. En evighet bland vita lakan, din hud mot min.

Du och jag S. Och långa stunder med Stockholms gator som en tavla inramad av din vindruta. Jag skrattar och vi är framför. Kulisser av verklighet där det var du S. Du och jag.

En bländande katastrof.

Jag spottade ut sanningen så länge. Vägrade inse. Ville ju bara laga dig. Använde mina läppar som muttrar, mitt hjärta som klister och min famn för att hålla dig samman. Men din kropp stötte bort mina delar.

Nu.

Skakar jag polaroider i mina drömmar. Du är ett eko i frusna lungor. Darrar i december med minnet av din varma kropp som en rysning längs min ryggrad.

Fryser men du är inte längre här.

Var beredd att dö för din lycka. För att se dig le. Tog mig över ravinerna för mina gränser. Korsade dem om och om igen. Gav dig allt. Mig. Helt utan krav, ville bara sova vid din sida.

Älskar dig. Förstod aldrig att du simulerade kärlek utan att känna. Så jag fortsatte att försöka laga dig. För länge. Tills kulisserna föll över oss och slog sönder min självbild.

Torsdagen den 16:e december bad jag dig gå.

Och du gick. Så enkelt. Obekymrat. Kvar var bara jag och rester av din andedräkt.

Hur kunde jag göra det så lätt för dig att gå?