Hennes ögon glider beundrande över den såriga armen. 
Det var länge sedan nu, ändå minns hon så väl.

Det var sommar, och hon kunde inte bära kortärmat utan att folk tittade.
Hon hatade sig själv och den hon var, men hon är värre nu.

Dagarna gick förbi obemärkta och hon räknade inte ned.
Nu räknar hon ned och varje dag är en kamp.

En kamp mot sig själv och den sjukdom hon bär på.
Hon tänker att de kommer att klara sig ur detta levande.

Hon, Ana och Mia. Och han förstås. Men det är en annan historia.
De har vingar av papp. För tjocka för att flyga, för lätta för att användas på annat sätt.

De duger att gå runt med på ryggen. De ger henne skydd. 
Med tre olika personligheter glider hon in i olika världar.

Den ena bättre än den andra.
Tills verkligheten kommer ikapp henne.

Och hungern tar över. Rakbladen ligger för nära.
Hets. Blod. 

Reality Check.