Jag kommer gående med min börda till mercadon, den stora stenlagda fyrkanten vid torget. Husen runt omkring ser ut som de dragit sig undan. Den öppna platsen är fylld av skräp; gamla säckar, tidningspapper driver för vinden: halvfulla soptunnor står övergivna. Allt verkar förfallet och söndervittrat. Tegelpannorna på taken har lossnat, portarnas pelare är avskavda.

I bottenvåningarna på mercadon finns frukterna, blommorna. Högre upp, djurkropparna och fiskarna. Jag går uppför den breda, våta cementtrappan. Fiskmånglerskorna står tungbröstade vid sina diskar. De ropar skämtsamt till varandra. Jag ställer mej sist i kön, en främling på orten, en turist. Också en turist är tvingad att följa landets sed för att inte kränka befolkningen. Kön rör sig långsamt, människorna svettas, är irriterade, klagar över sina bördor. Alla har något annat att uträtta just nu. En gammal man muttrar, vacklar under sin börda. Svettdropparna faller från hans panna ner på golvet. Men han står kvar.

Medborgarandan kräver att alla infinner sig en gång i månaden; lämnar sina tribut till staten. Ingen kommer undan. Kön rör sig framåt. Värmen slår tunga pustar mot oss. Fiskmånglerskorna väger fisken med gammaldags besman, vågskålarna där fisken ligger är vida. Jag är nästan framme. Före mej är bara den gamle mannen. Han skiftar fot hela tiden, stönar lite.

- Vi gamla skulle inte behöva finna oss. Vi har gjort vårt. Vi byggde upp det här. Oförskämt är det. Vi borde klaga. Med en förargad rörelse släpper han sin börda på golvet. Kvinnan vid vågen ler uppmuntrande servilt.
- Idag har du verkligen gjort dej möda, säger hon
Jag ser på den gamles börda. Underligt att den tunne lille gubben orkat. Gamlingen verkar rodna av lycka trots sin tidigare klagan.
- Man vet sin plikt, säger han. Det är inte alla som vet det. Men jag, som varit med att bygga upp allt här. Jag vet. Han vänder sig om och pekar mot torget. Kvinnan nickar och ger honom ett mynt. Det skimrar som ett fiskfjäll i hans hand.

När jag lägger min börda i vågskålen skäms jag. Jag har inte hjälpt till att bygga upp något, jag är bara den tillfällige resenären, främlingen som motsträvigt lytt sed och lag. Kvinnan jag hittat är liten och förtorkad. Hon har nog varit död ett bra tag, hon är brun och mumietorr. Jag hittade henne i ett av de underjordiska skyddsgångarna. Vågen darrar bara till en aning....

Fiskmånglerskan ser misslynt på mej. Hennes blick säger mej att hon ser en parasit. Någon som inte delar våra villkor. En som inte förstår nödvändigheten i att offra staten en död varje månad. En som vill komma undan. Hon krafsar lite i mynthögen. Till slut får hon tag i ett mynt som är slitet och nött. Slänger upp det på disken. Jag tar det och skyndar därifrån med sänkt blick, ner, ut på det stora torget. Jag har förverkat rätten att klaga. Min fångst var liten och förtorkad. Knappt registrerbar. Och myntet kommer inte att räcka långt. Jag måste snart hitta en kropp till för ett nytt mynt.
Om jag inte vill svälta ihjäl.