Utanför mitt slutna sovrumsfönster
dansar vackra, uppklädda brudar.
Min blick följer deras rörelsemönster
när de rör sig på gatan likt gudar.

Flickorna visar upp sina långa ben,
kurtiserar med den upphetsade publiken.
Jag iakttar spektaklet i nymånens sken,
försöker förtränga jublet och musiken.

Rörelse och glam pågår ljudligt i staden,
men dörren till mig slogs igen med kraft.
Borta mig håller den karvade barrikaden
från livet jag en gång drömt, eller haft.

Allena vid mina väggar, höga och kala
hörs i bakgrunden skål och glada rop,
när jag varsamt faller i dimmig dvala,
glömmer denna färgstarkt levande hop.

Sorgens händer ville riva ner murar
i min bistert bitande boning
men bakom glädjen, smärtan lurar,
avlägsnar sig från livets försoning.

På ett hårt golv, i en övergiven kabyss,
är tiden betydelselös och förgäten.
En kylig vind susar, slänger sin kyss,
bland skuggorna förflyttas beläten.

Oro och tumult valsar i ett öde rum,
höga röster bland bryska brus.
Skratten flyger i ett delirium,
när allting stannar upp, badar i ljus.

Ett starkt sken lyser upp min kropp
väcker mig ur min dåsiga dvala.
Du är inbjuden till stadens bröllop,
hör jag änglarna till mig tala.

Olåst, på glänt, står min dörr.
De dansande brudarna ler och lyser.
Ropar ut att livet väntar som förr;
bär mig till den kärlek som du för mig hyser.