- Jag älskar dig, säger han sakta.
- Jag vet, svarar hon och fortsätter titta ner på det skrynkliga lakanet.
- Älskar du mig? Frågar han medan han fortsätter titta på henne.
- Ja, svarar hon kort.
Båda sitter tysta kvar på sängen, hon tittar ner och han på henne. Försiktigt sträcker han ut sin arm, lägger handen på hennes nytvättade hår, känner att det det är vått. Torkar en tår, som inte kan hållas tillbaka.
- Har du inga känslor kvar för mig? Frågar han, medan handen stryker håret.
- Jo, svarar hon och tittar sakta upp. Då han ser henne i ögonen ser han att tårar fyllt hennes kinder.
- Varför är vi då så ledsna?
- Vet inte, jag bara känner....
- Vad? Vad känner du?
- Orkar inte prata, orkar inte vara här.
Hans hand faller snabbt ner, mot hans ben, han känner att slutet har kommit.
- Vad är det du inte orkar?
- Vara här, vara här med dig, möta din sorgsna blick dag ut och dag in.
- Har min sorgsna blick gjort dig rädd?
- Orkar inte, svarar hon och reser sig hastigt upp. Där hon suttit lämnas ett avtryck så han lägger sin hand och känner där hon suttit innan han också reser sig.
- Var ska du?
- Vet inte, är du kvar när jag kommer?
- Vet inte, för vill du inte prata nu, vet jag inte om vi har någon chans.
- Var inte omöjlig nu snälla! Ryter hon. Sårad och tyst väntar han på att hon ska be om att inte det ska ta slut.
Stilla öppnar hon dörren och stänger den framför honom. En liten stund står han och tittar medan tårarna sakta faller, sen tar han sina saker och går.