du går.
inramad i din existens,
som smällar man får ta.

det är helt enkelt bäst så.

ditt universum slutar vid vägbommen,
där en ny gata tar vid.

men det är fel ögonblick
för storsinthet.

vi kan placera fem glasflisor under dina tår.
kanske blev dom lite för stora,
men du går i alla fall,
på knä nu.

det är vinter i dina händer.
och det krävs en dag till,
innan du kan sitta i någon annans
torkskåp.

men just nu måste vi inrikta oss på,
svarta synfält och örontjut
de kommer om några steg.

godnatt skulle inte stämma så bra.
det är kväll, men en rökring
och gårdagen rinner ur din mun. du har sanningen

i bokstavsform och

ibland tror du,
att kanske är det helt enkelt du

som är världen.