Konstapeln knackade på dörren.
Hunden startade sitt beskyddarskall.
Modern öppnar dörren;

- Din son halkade på isen och spräckte baksidan av skallen,
dog omedelbart. Jag är ledsen.

Den döde sonens moder faller ihop som en fällkniv,
varenda muskel och led i hennes kropp spänns,
hon tappar känseln av golvet under henne,
hon tittar hopplöst på sina spända händer,
och tittar sedan upp mot den sympatiske konstapeln,
det ser ut som hon har tappat synen,
ögonen är omänskligt svarta och bottenlösa.
Hon försöker säga något, hon gapar,
endast ett tungt, tomt andetag kommer ut.
Konstapeln lämnar,
modern som skulle dö efter sin avkomma sitter kvar.


Fem veckor senare går hon ute i byn,
med tunga steg, blicken i marken och iklädd svart.


Hemma bakar hon i sitt blomsterfärgade förkläde.