Du har ärr på ryggen, som kommer från när du var liten och växte så mycket. De känns så tydliga under mina fingrar, som spår och gåtor som mina fingrar vill följa. Som vägar och stigar som jag drömmer om att vandra ner för.
Jag slås av tanken att jag kanske kommer få samma sorts ärr över hela min bröstkorg, där hjärtat tycks svälla och bli större och större efter varje gång vi ses.
Mitt hjärta som fortfarande försöker vänja sig vid de intensiva hjärtslag som det får genomlida varje gång vi ses, mitt hjärta som kämpar med att syresätta mitt blod, vilket antagligen är väldigt svårt eftersom jag väldigt ofta glömmer bort att andas nu för tiden.
Min bröstkorg försöker hålla samman alla de förväntningar, känslor och hopp som har vuxit fram sedan du klev in i min värld.

Hur kan några ynka revben hålla samman något som bara växer och växer?

Hur ska en bröstkorg kunna hålla samman så mycket känslor på en och samma gång?