Jag minns oss som en punktskrift mot mina känsliga fingertoppar, där en del punkter står upp mer än andra. Mitt kärleksrum var lite ostädat, belamrat, men jag vet inte av vad. Eller också var det tomt. Blommorna var vissna, om än inte döda. Det kanske var samma för dej, för du satte dej vid bordet bredvid mitt den där varma sommareftermiddagen en vanlig vardag, på den ensliga uteserveringen vid dammen. Det var så varmt så att karparna snappade efter luft kom jag ihåg. Vi var de enda gästerna.

Vi konverserade en kort stund, för att senare börja prata. Ditt ansikte hade en vacker själs patineringar och tonfall. Jag minns inte om ditt hår var utsläppt eller inte, men jag tror att du hade kjol på dej. Du fick ett kassettband med blues, innan vi skildes, som jag hade med mej. Jag fick ditt telefonnummer.

Veckan efter bjöd jag på het, djupröd indisk kyckling hemma hos mej, vi såg på min favoritfilm ”Blues Brothers” jag sett 310 gånger redan. Jag har inte sett den sen dess, för att inte minnas. Den här kvällen lade du märke till mitt stora ärr på min mage, det andra kvinnor inte gjort.

Sommaren var het det året. Jag målade ditt hus rött också, på ställen dit du inte nådde. Jag lagade mat, målade och du höll i stegen. Jag kommer ihåg hur vi kysstes i ditt vardagsrum, jag kommer till och med ihåg precis var på ditt golv. Dina kyssar var som vingarna på regnskogarnas fjärilar: fuktiga, lena och försiktiga. Du smakade hav vill jag minnas, havet du bodde strax bredvid. Vi älskade lite tafatt för vi tyckte att det hörde till.
Du fick sex eller sju band till den här sommaren. Lika många som våra veckor tillsammans, för sedan skildes våra vägar.

I höst träffades vi igen, flera hundra vardagar senare, och har njutit av varandras sällskap bland andra människor varje helg. Vi låtsades lite men det hjälpte inte. Det var på lek, ändå på största allvar. Du kom med böcker jag aldrig skulle ha läst, men som jag älskar nu.

Det var lite mindre ödet än förra gången, alla detaljer från förr var så färska i mitt minne, och ditt ”fräschade” jag upp. Punktskriften höjde sig, som av nödvändighet, under våra fingrar.
Jag kände att det borde uppfinnas nya ord för kärleken. Men ändå att människan behåller de ”gamla” i nödfall. Hur ofta blir inte ”älskling” bara ett tilltalsnamn och ”jag älskar dig” blir ett förlåt istället. Så vill jag inte ha det med dej.

Du grät en kort stund med huvudet på mitt bröst. Mascaran lämnade ett svart märke på min vita tröja. Kanske det var nu jag förstod som om det spelade någon roll.
Senare samma kväll blev dina ögon våta när du sa de ”gamla” orden ”jag älskar dej” till mej. Mina ögon med. Du sa det som av överraskning, de ord vi sparat på båda två i våra liv.

Nu känns det som att blandbanden kommer att bli fler än de du fick då. Fast som blandbands-Cds istället!

Den här gången ska inte våra hjärtan svika oss.

Inte brista.


PS Synd att din ”björnmössa” försvann. Vi hittar säkert en vikarie!