Oavsett hur vi lever så kan vi i alla fall vara säkra på en enda sak.
vi kommer alla dö en vacker dag.
Lämna det här jordelivet.
Jag hoppas inte att det finns ett liv efter, eller att man föds på nytt.
Det räcker nu, där här livet som jag lever. Jag vill inte ha mer. Det får vara nog.
Det här är text fyra av fem som är tillåtna för mig att skriva den här veckan. Efter ett par mail och påtryckningar igår så bestämde jag mig för att visst, jag kan väl skriva någon enstaka gång ibland när jag får tid och lust. Jag skriver inte för att någon ska tycka synd om mig, jag skriver inte för att få applåder och mail om att jag borde utveckla mina händelser i livet till en bok för att kunna hjälpa andra på något sätt eller bli en författare .Jag skriver för att överleva. Jag skriver för mig själv och jag skriver för att hitta någon som kan läsa mellan raderna. Jag skriver för att jag för första gången sedan 16,5 års ålder nu är ensam.
Men jag har insett att det inte rättvist längre, om jag ska fortsätta att skriva så måste jag berätta sanningen för er. Jag vet inte hur många unika besökare jag har haft under dom två senaste veckorna sen jag öppnade ett konto på poeter.se eftersom jag inte längre är en stödmedlem. Men det jag kan se är att jag har haft över tusen läsningar på mina texter och det fascinerar mig att det bara är en person har kommit på mig med att inte tala sanning.

Jag ska berätta en liten saga för er om en liten flicka som växte upp i en vanlig medelsvensson familj. Hon hade många vänner, spenderade mycket tid åt att läsa böcker redan som liten. Cykla och palla grannens goda äpplen var en av favoritsysslorna under sommaren. Hon var alltid den ambitiösaste lilla flickan i klassen och tyckte om att hjälpa andra med läxorna. Hemma var hon en helt annan person, hon var tyst, instängd och rädd för att alltid göra fel vilket hon visste skulle ge henne minst ett par blåmärken. Den här flickan växte upp och drömmarna blev hennes allt. Drömmarna blev en verklighet i hennes ögon för att hon skulle fortsätta stå ut, för att hon skulle fortsätta att andas. Hon behövde hopp. Hon köpte sig ett guldhalsband med en fransk lilja som hänge för hon trodde på det, hon trodde att drömmare var krigare med franska liljor. Hon trodde verkligen helt på det. Sen träffade hon någon, en man. Som stod för frihet. Som skulle ta henne bort från ett helvete från två onda monster som hade skapat henne. Hon trodde på den där mannen så mycket som bara lekte med henne. Som inte alls hade ambitionen att hjälpa henne utan bara utnyttja henne vissa ögonblick för att själv få känna sig mer älskad. Den här mannen kallade hon för sin själsfrände även om hon valde att hoppa i säng med andra stackars män som hon bara utnyttjade och som hon såg på som bara kroppar som skulle tillfredsställa henne för en kort stund, uppfylla den där drömmen en bit om att hon var fri. Varför inte? När hon visste att det också var det enda dom också ville.
Men någonstans i allt kaos så blev drömmen en falsk sanning som hon byggde upp där bland alla ord och tankar. För vill ni veta en sak, jag är inte fri. Inte en jävla sekund har jag fått uppleva friheten. Jag är fortfarande fast i lägenheten med monstren och bara en enda person på den här sidan såg det. Detta bevisar bara hur svårt det är att hitta dom där barnen som blir misshandlade hemma för dom är bland dom bästa på att hitta på, fantisera och drömma. Nu är jag är tjugo så har jag i alla fall lärt mig att slå tillbaka, jag låter dom inte lägga ett enda finger på mig ostraffat. Jag slår tillbaka och det måste jag fortsätta med i ett år till tills jag har min universitetsexamen och kan sticka så långt jag bara kan för där franska liljor finns, där finns det också drömmare och lögnare.