jag minns att
färgglada bilder jagade varandra
på den mörka skärmen
salen var fylld med möglig luft

jag minns att
de sa någonting
om att följa sina drömmar
vara de vi är
leva för livet

bland tusen rostiga stolar
på den tomma biografen
satt du

filmens krigsbilder
speglades i dina ögon
allvaret utspelades på ditt ansikte

livet förblir kanske ett teaterspel
du och jag inget mer än skådespelare
våran vänskap bara ett påhitt

men jag minns att
jag försökte memorera dina andetag
för att aldrig glömma
hur det känns att leva
trots att kärlek aldrig har funnits