Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Tryggheten skiljde oss åt


Du är min brännskada

Vi kan väl fira två år ändå?
Vi kan väl göra det ändå?

vattna blommorna trots att vi vet hur länge de varit döda

igenmurade grottor och samtalen om sorg,
hur jag vill vila mina händer mot dig och mötas vid ländryggen
och smärtan
avsaknaden av mental närvaro
och tryggheten, det egentligen problemet vi motarbetar för att komma närmare

snart har vi utrotat alla skäl att vara lämnade
jag måste, varsamt, först, nu, har jag insett att man måste ta det lugnt med dig, vid järnvägar, baslådor och detaljer

ge mig november och det grå vi gömmer oss från
och jag ser ljuset bara jag får hålla dig i handen,
jag kan inte greppa att vi har varit så nära,
att ta för givet var också att inte visa dig vad jag kan.

om vi kunde bläddra igenom, kronologiskt, jag skulle alltid lyssna,
vilka pianostycken och vilka tårar (åren skulle gå och vi köper en symaskin till dina skjortor som du lär dig älska)




Det blev alltid en fråga om uppsåt,
ridderliga intentioner och vad som kom fram

sudda bort tonfallen och det förutfattade.

utgå från ett lugn

Lärdomen att släppa taget, att förlåta sveken och se var vi är,
vilka bestigna hinder om vi gräver och bearbetar kommer vi snart djupare än vad vi märkte


det var min skam
min identitet till liv och mina gömda gener

den tredimensionella andningen var också min
det dubbla budskapet i vår innerliga entusiasm

du såg inga andra
du hade kunnat sluka vem som helst
men det fanns en kontinuitet
en lagbundenhet

inga proportioner
för i mitt gränsland bor bara jag
fråntagen mitt försvar

jag är ledsen
förlåt mig

en säng

för många beslut

hela min kropp i en rörelse och mina förväntningar

en mun som mimar på ett främmande språk

om det vi minns blir till nya frön så möts vi under trädet

vi väger vår historia och broderar en kant

i efterhand berättar vi hur vi borde gjort




Fri vers av sotlugg
Läst 423 gånger och applåderad av 10 personer
Publicerad 2010-12-30 22:12



Bookmark and Share


  Cosmogirl
jag har svårt att greppa den här.. vissa stycken är så klara, så klockrena, och så blir det dimmigt.. nästan sluddrigt, ändå så vackert.
kanske är det för sent på natten för mig att sitta och läsa och försöka vara klurig, kanske har jag bara tappat greppet om allt som har med skrivande att göra.
2011-01-10
  > Nästa text
< Föregående

sotlugg
sotlugg