Som de flesta av oss har jag försökt lägga livets pussel, där bitar nästan passar ihop men aldrig riktigt ihop. Letar från närr till fjärran för att få ihop alla dessa lösa bitar som bildar ett hav av mönster.



Där åren går, erfarenheten ökar, insikterna stärks om värden. DÅ, insåg jag hur dumt jag pusslat. För det är ju bara mina bitar som skall pusslas ihop ?



Följ med i pusslets värld ?!



Vi lägger fram vårat jag på golvet, se där, alla våra värden ligger ju som gjorda för att ha som våra hörnbitar ?

sen fortsätter vi med kanterna, det som bär upp eller håller ihop oss, i mitten kommer då det mesta falla på plats.



Menar, där är bitarna mindre, mer former, större mönster av bitar som lösningar, dock kommer de falla på plats. Se, nu har vi ju grunderna och ramen samt mitten som får oss att se oss sjävla, men, nu börjar hemligheten ?



Känn, vad saknas ?



jo, att vi vill ju ofta få andra bitar att passa våra ?
men, istället för att få dom i våra bitar, så lägger vi dom som ett lager ovanpå. Se, där vill vi ha samma hörn, ja, dom som bildar samma nyanser och förstärker våra ramar att hålla ihop pusslet. I mitten byter vi ofta ut en och annan, men det gör ju inte så mycket för vi är ju då kvar, våra förstärkta hörn och ramar finns kvar ?



Nu, om eller när det är nästan klart eller klart, vrid, gå runt, se det från alla håll ?

det är ju först då vi kan se oss själva som med en annan, vad passar ihop och vad passar mindre ihop ?



Menar, då inser vi att livets pussel är allt annat än svart eller vitt, minst tre dimensionellt ?!


där nya upptäckter som insikter gör att vi kan bygga ännu flera lager och se ännu mer dimensioner.