Vi delade något, det var inte mycket
och det var inte under lång tid,
men det räckte för mig.

Nu är du där, och du är där ständigt,
du gör mina knän svaga
och du för mitt bröst mot jorden

Jag sa till dig att du inte skulle
känna någon press på morgondagen
jag förväntade mig inte att
du skulle känna som jag
men hoppet sköt mot skyn,
men det har landat nu.
Det slog hårt när
det väl kom till marken.

Jag skriver inte detta i ilska,
inte i förargelse, inte i förvirring
och ej heller i bön.

Jag ville bara tacka,
för att du fått känslor att uppstå
som jag trodde jag inte längre besatt.
Tacka för att du de senaste dagarna
har givit min mediokra vardag
mer färg och känsla
än den haft på väldigt länge.

Även om färgerna har varit
hårda och lidande
och av en salig blandning
och känslorna gör att jag
hellre skulle vilja ha en kniv
djupt skärande i min ryggrad,
och de gör att jag vill skratta
i hysteriskt galen förtvivlan.