Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

till tomma rum

det vuxna skinnet
som skola rymma
så mycket barmark
barnmark han talar
endast och utan
undantag om
hur kan hur han
kan kan kan kan


den tomma ytan
den tomma
handen

man kan tro
att man får rum
men samtliga
hostel äro full-
bokade.


den lilla äran
och örat och
varat vem är
vem där eller
vem jag är.


det vuxna skinnet
här kunna vi odla
småpotatis majs-
stänger guld och
små små skogar.


här finns så
mycket rum!
vandringsleder
flaggor röda gröna
belysning

för den som
är rädd.


i mitt eget fastspända
finner jag ringa ro
här rusar samtliga
som fanns det
inga regler!

avtrycken
i min nysådda
mark.
hjulspår hjulspår
någon som bromsat
alldeles för hårt!

någon som drog
i mitt hår i mitt hår
bet mig i armarna
i armarna i skogen
lever vargarna
vargarna vilt.



det vuxna skinnet
som skola rymma
så mycket
barnen är lyckliga
ty de rår om
andra ting



knyt rosetter
jag behöver ljus
till tiden som är


det vuxna skinnet
som rymmer
så mycket barmark
tomma avtryck




























Fri vers av Elin Katten Lo VIP
Läst 454 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2011-01-03 21:54



Bookmark and Share


    SaraT
Riktigt, riktigt intressant fin-konst. Som ett målandets process, mångbottnat men tillgängligt, relevant. Ge ut nåt, hörru...
2011-01-04

  August L S
Det är en bra bild du målar upp. Hur människokroppen är som ett landskap innanför huden och blir till en plats där vi försöker leva. Där inne odlar vi idogt vår majs och och trampar upp vandringsleder och försöker tämja vår egen natur. Det är inte helt ofarligt, vargarna smyger förbi i ytterkanterna.

Nästan mer oroande än själva vargarna finner jag jagets situation i det hela. Nu kan ju vargarna förstås vara en del av det - men det finns ett främlingsskap i dikten. För även om man blivit stor och det vuxna skinnet blåsts up likt en ballong finns där ändå inte rum. Så mycket öppna ytor, men inte något hem, ingen plats på vandrarhemmen, jaget som inte vet vem den är, som sitter fastspänd medan alla andra rusar blint förbi åt något evinnerligt mål i fjärran.

Men kanske hjälper det med solsken. Eller så gör det inte det och så lär man sig aldrig ens vem man egentligen är, hittar inget hem i sig själv. Äsch, nu kanske jag virvlar bort igen. En gång var vi små och fick plats i oss själva. Paradoxalt nog.
2011-01-03
  > Nästa text
< Föregående

Elin Katten Lo
Elin Katten Lo VIP