i ett par veckor nu

har jag uppfattat henne

denna kvinna i vitt

som komma genom

valvet till gården

famnen är full av vissnade löv

i mestadels bruna nyanser

hon mumlar för sig själv,

vädrar sina åsikter

och talar lugnande ord

det är uppenbart

att hon hoppas att hennes röst

skall blandas med andra röster

ty hon lyssnar stilla och blundar

med huvudet på sned

dagarna har suddat bort hennes skärpa

jag får nu kisa för att se henne klart

ibland tar vinden tag i hennes konturer

och blåser dem åt mitt håll

Det ger mig kalla kårar