Tomma, skördade fält. En gång gröna grödor gapade nu torra ur gravar djupare än tonårskärlekens egendomliga vilja. Linjelösa, inga minnen, inget hopp. Släta likt glömska, utan varken sorg eller hat. Ett vakuum, planlöst och mediokert. Som om varken hon själv eller omvärlden någonsin gjort ett enda avtryck.

Skörade fält.

Hon bar dem framför sig, sina handflators grenar och de sa henne ingenting. Stumma, som om deras tills nu odödliga röst blivit berövad av dess sång. Hon höll dem framför sig, kala och spretiga och hon bad till dem att ljuda.

Tystnad.

Hade de någonsin sjungit? De såg så bräckliga ut, så intetsägande. De som hade viskat till henne, dag som natt – sol som måne – aldrig givit henne en lugn stund. Tagit hennes tankar och vävt dem till ord, bildat en mening utav hennes inre svammel. Detta oändliga oljud som aldrig lämnade henne ifred. Aldrig lät henne vila. Stillat denna röst som gapskrek i hennes egna korridorer. Sått frön hon själv inte visste att hon hade.

Döda ängar.

Inga änglar fanns att skåda på de taniga kvistarna som fruset stirrade tillbaka på henne. Bleka blickar, tio bleka blickar utan varken färg eller värme.
Hon knöt händerna, så hårt hon bara kunde, tills dess att vintern inte längre var tillräkligt vit. Knogarna sprack, handflatorna skrek.

- SKRIV! SKRIV! Skriv, gör vad som helst! Hör ni mig ens? När bestämde ni er för att dö och inte ta mig med er?! SKRIV!

Till och med döden är mer kreativ… än de här. Armarna la sig raklånga i hennes knä. Andades ut, som för sista gången och slöt ögonen. Hon förblev så, för alltid kändes det som. Som en spegelbild utav hennes fingrar utan ränder, utan tryck. Skördade fält.


Hon märkte inte att små små rosor hade knoppat i hennes händer.