fattar handen och handflatan är ett linjerat språk där
något passerar förbi det högsta goda och sanna för det rena grå

gåendet en magisk process som leder ut i liljekonvaljens giftiga sura skogsdunge för att passera ett blåklocksdike utan sus i stillhet där vi knäböjer för att syrsans musik förtrollas utav det är där rentutav

snurran förbi den kirchbelönade rosa muren vi smetar antimyggslem
erotiskt över våra barnarmar
fula körsbärsträd höjer våra skratt i dimmiga stadsnätter där gräsets daggfukt
smeker mellanrummet på våra tår

krigsbejakande i den svartgröna nyansen vi förknippar med Irland
och röda kronblad vajar i en köttslig vind där vi kunde anat napalm
om vi inte var för unga när det skriker oss i rävörat

det är alltid för sent

vi vill ta en ton göra en rytm visa en djurisk ställning
och glömma någonstans vill vi glömma i Odens egen brunn
halsar och blossar och det blommar det är dess kronblad
och nektar som suger oss in och utan poetiken och mystiken

till ingentinget en flotte bär oss och vi ser inga bävrar och någon
säger
kultur tar feber på civilisation