Jag är en ungdom som skulle kunna vara vem som helst, faktiskt. Ja, ifall jag inte såg döda människor, vill säga. Jag vet, ni tänker direkt på filmen "Sjätte sinnet." Eller hur? Ytligt sett så är jag en riktig nolla, efter alla vedertagna begrepp om vad som anses räkna och göra en berömd. Jag menar, någon dokusåpa har jag inte varit med i. Inte heller har jag figurerat på omslaget av King.

Det jag helst av allt skulle vilja vara, är att vara som vilken annan tonåring som helst. Vara en hormonstinn machokille som sätter på tjejer och sedan drar i sig 17 bärs på raken. Jag menar, det skulle då förenkla saker och ting för mig då. Istället är jag 179 cm lång. Spinkig med fett rakt mörkt hår och med ynklig röst som låter lite för ljus för mitt eget bästa. Inte att förglömma, jag ser döda människor. Eller själar till före detta människor. Bättre fritidsnöjen finns det.

Det här raderna som jag nu skriver, är början till ett manuskript. Det är så att min psykoterapeut sade åt mig att börja "skriva av mig" som hon uttryckte det. Min psykoterapeut tycker nämligen att jag är en udda figur. I å för sig har hon inte sagt något till mig om vad hon tycker om mig, förutom att "jag verkar vara en känslig kille som inte kan sortera sina intryck."

Det är anledningen till att jag går hos en terapeut, för att jag skall kunna få verktyg till att kunna fungera funktionellt i samhället igen, utan att verka frånvarande och drömmande. Jag skall säga er att fungera rationellt i dagens samhälle, samtidigt som man ser döda människor, är något som inte passar sig. Sedan skickades jag till en psykoterapeut av min arbetsgivare på grund av att det fått klagomål på att jag verka frånvarande på arbetet. Jag brukar verka frånvarande i andras ögon då jag ser själar från döda människor som stannat kvar hos oss levande människor på jorden.

Ja, arbetsplatsen är faktiskt Sibyllas grillkök här i Ystad. Sibylla bedriver en förstående och inkännande personalpolicy, genom att försöka hjälpa och anpassa sin personal som inte fungerar på ett tillfredställande sätt framför grillen. Ja, det var i alla fall det som min chef på Sibylla sade till mig för cirka ett halvår sedan. Min terapeut har vid något tillfälle sagt mig att jag kan lida av en tidig psykisk skada från barndomen. Det gjorde mig så nyfiken att jag var tvungen att googla på "psykisk skada". Då fick jag bland annat upp "Borderline syndrom." Det innebär att det
 inte är så att jag befinner mig nära någon gräns, jag har för länge sedan passerat allt vad gränser heter, då jag ser döda människor.

Visste ni att det döda inte talar? Jag vet inte varför det är så, det kanske har något med diafragman att göra. I alla fall så brukar de vänliga själarna dröja sig kvar och vilja ha hjälp med att komma dit de skall. Ja, till det där stället som verkar vara helt okej. Min granne, Anne Karlsson som är en 18-årig tjej med okonventionella åsikter. Hon tror exempelvis att vår färd genom denna världen är avsedd att härda oss för nästa liv. Hon säger att vår hederlighet och integritet, vårt mod och beslutsamma motstånd mot ondskan utvärderas när våra dagar här tar slut och att vi, om vi klarar mönstringen, rekryteras till en själarnas armé, engagerad i ett uppdrag i nästa värld. Låter elitistiskt i mina öron. Så låter det lite udda också, eller hur? Därför kom det inte som någon överraskning för mig då Anne berättade att hon ibland vistas inom psykiatrins väggar.

Ja, jag kom faktiskt att tänka på att Annes tankar kan verka tokiga, men faktum är att ifall hon var en annan än hon är nu och skulle ha verkat i ett annat sammanhang, så skulle hon anses vara någon slags Guru. Hm. Ja, det är sådant jag funderar över när jag sitter här i väntrummet till min psykoterapeut. Ja, jag undrar egentligen vad det är för skillnad mellan en livlös psykoterapeut och en osalig ande?

Ja, det är sådana tankar jag har då jag står i grillköket på Sibylla. Jag måste faktiskt tillstå en sak. Jag har faktiskt varit galen en tid. Galenskapen går i familjen. Vi har en lång historia av att dra oss undan verkligheten. Men ifall man drar sig undan det vissa anser vara verkligheten, kan man få upp ögonen för en annan verklighet. En verklighet som inte rymmer rationella förklaringar till sitt skeende. Jag försöker nu dock att anpassa mig i det som anses vara verkligt då jag jobbar som grillkock på Sibylla. Min terapeut fick mig dit hän att inse det fina med att kunna grilla en korv "lätt" "medium" och "starkt".

Jag kan också skriva här och meddela er att jag tillhör det invigdas skara. Invigd i vaddå, undrar ni? Ja, det är så hemligt att bara det invigda har tillgång till den vetskapen. Men jag kan skriva och säga er så mycket att det har med övernaturliga saker att göra. Det gick inte så bra med min terapeut en tid, för hon visste inte hur hon skulle göra för att kunna göra mig till en funktionsduglig samhällsmedlem. Själv så tror jag det är viktigt att ha en tillhörighet någonstans. Jag menar, jag kan ju inte prata med min granne Anne hela tiden, som ibland blir tvångsomhändertagen av psykiatrin. Vi förstärker bara det hos varandra de andra människor anser som galenskap.

Därför så blev jag glad då jag av en tillfällighet fick se på bibliotekets anslagstavla om att en förening som kallar sig för "Det esoteriska brödraskapet" skulle ha ett möte i bibliotekets lokaler ett visst datum. Innan dem hade jag testat Reiki healing en tid, men det gick inget bra. Det berodde på att jag frågade en Reikimästare hur hon hade blivit just en mästare. Hon svarade"Jag har gått det tillhandahållande kurserna i Reikimetodiken". Då kunde jag inte låta bli att replikera att två andra snubbar som Jesus och Buddha inte gick några kurser, utan de blev mästare ändå.

I alla fall så gick jag till träffen hos det esoteriska brödrarskapet. Det visades sig vara ett slutet möte. Då jag knackade på dörren där dom skulle ha sin träff, öppnades dörren av en mager man med markanta drag och tovigt hår med läsglasögonen på trekvart. Han sade något förvirrat" Är du medlem här hos oss." Jag replikerade stilsäkert " I detta nu är vi alla medlemmar." Så öppnades dörren ytterligare något och en bastant kvinna med kortklippt hår visade sig. Hon mönstrade mig snabbt och sade åt mannen att släppa in mig.

Det visade sig att kvinnan var ordförande i föreningen. Trots att hon är en kvinna alltså, så är hon ordförande i "Det esoteriska brödrarskapet." Jag fick veta alla möjliga spännande saker vid mötet. Av den kvinnliga ordföranden fick jag veta att jag var kallad att komma just vid den dagen jag knackade på dörren. Hon sade att jag också vari besittning av det tredje ögat. Har ingen aning om vad det betyder.

Nu i efterhand, efter mötet, kan jag tillstå att alla där verkade lika knäppa som jag. Det här med att se döda människor är inte alls så hemskt egentligen. Man skulle kunna tro att natten hör det döda till och det är mörkrets dunkla vrår som vi tycker oss möta dessa vålnader från en annan sida av livet. I alla tider har ju natten kopplats samman med döden och de döda. Mörkret har varit e föraning om hur den eviga vilan kan se ut och i våra mardrömmar har vi mött det vi fruktar mest.

Men det är inte alls så. En kall vinterdag för ett år sedan, då jag var nitton år. Hörde jag upprepade knackningar på min lägenhetsdörr. Jag gick för att öppna. Utanför stod min avlidna farbror Frank. Frank stödde sig på en krycka. Varför är det så, kanske ni undrar? Jo, det attiraljer som man hade när man dog, dessa har de döda sedan med sig när de hälsar på. Eftersom jag bara hade kallingarna på mig, bad jag farbrodern att vänta lite. När jag kom tillbaka fanns det ingen förutom ett par fotspår i snön och märken från kryckan.

Nu tänkte jag faktiskt skiva om något som jag fick reda på av ordföranden inom "Det esoteriska brödrarskapet." Jag frågade henne faktiskt också ifall jag fick använda kunskapen som hon gav mig. Jag menar, den kunde ju vara hemlig. "Inga problem," sade den kvinnliga ordföranden. Det är att själen väger 21 gram. Det är inte så att den kunskapen på något sätt är hemlig, men den är bara ett påfund. I så fall skulle jag se viktförsedda vålnader som hemsöker mig, som var å en skulle väga 21 gram. Ologiskt, eller hur? Jag vet inte om ni såg filmen 21 gram med Sean Penn och Naomi Watts."Hur mycket väger livet"" var filmens röda tråd. I mitt fall är svaret 67 kilo, resten är ren spekulation