Jag står utanför min lokale monopol-livsmedelsknodd med min matkasse fylld av basvaror. Jag stirrar, ja stirrar, på en affisch. Den föreställer två 40+ kvinnor, som lite crazy sådär, står lutade mot varandra och utstrålar:
”Äh, vad faen, liksom”.
De skrattar. Kanske de för en stund har glömt all tävlan på jorden, om hur det är att vara kvinna. De kanske tycker att det finns så mycket begränsningar, och måsten, i tillvaron; att man måste släppa på hämningarna en stund, ge sig ut på krogen med bästa väninnan och konversera en massa nyskilda karlar som behöver lite fett på sylen. Snacka med blandfärs helt enkelt, för dom här kvinnorna har gått på en massas nitlotter vad gäler kärleken.
På affischen ser de ut som de fattat att de genom åren har valt fel typer av män som mål för sin kärlek. Farliga trummisar, konsulter i IT-branchen, frilansande journalister med ölmagar. Nu ser de fram emot lite äkta kvinnlig gemenskap; tjuvröka ett paket gul Blend under köksfläkten medan de knäcker en flaska Blue Nun.
Jag kommer på mej själv att jag kanske tillhör ovanstående målgrupp på den där krogen. Jag med mina +50, tredagarsstubb, festande mitt i veckan och Kurt Cobain-t-shirt, men att jag kommer att kämpa till sista blodsdroppen för att förbli det. Om inte annat för att jag gillar mina gubbkompisar, och inte vill ha något nerkört i halsen om vikten av kvinnlig vänskap.
Medelålders bag-in-box-drickande kvinnor lär vara äckliga, hade enkvinna ett inlägg om nyligen. Vad man än känner för kvnnor som provar vingarna på ”gamla” dagar, så avskyr jag föraktfulla inlägg om hur man skall vara och inte vara när man är kvinna eller man och medelålders, förälder, politiker, låghalt eller harmynt. Då är jag hellre trivseldefekt.
Hur jag än solidariserar med den där gapflabbande "killen" på 50+ bast som älskar Nirvana, druckit några pints och drar sägner om den undre världen för de som vill höra, så är jag ärligare än en one-night-standsugen psykolog med parasoll i drinken och sängkammarblick och en småfräsig lya med dubbelsäng i Vasastan.