Ut från trädgårdslandet
till strändernas svekfulla sinne,
där dyn bär
den färglösa sjöns labilitet,
går kvinnan vars näpna drag
drunknar bakom den
sorgsna skuggans sjalett.
Ut ur bilden med sitt
suckande svall uppflätat,
omsorgsfullt inlindat i
de gråkalla vågornas vilja,
kvinnan vars rosors törnar
lämnar blödande bud i
strändernas stumma skrik.
Till krossade dyningar där
skärvor skär genom luften,
ostyriga nyanser i
sjöns konstlade skönhet,
kontrasterande
mot kvinnans,
som var vackrast den sommar,
bland blåblekvattnes bördor.
Går mot skymningens melodier
längtandes lustens lömska lögner,
naken framför sjöns flisor,
skär igenom kvinnans vita hud,
törnar som bränner sig
djupare fast
än knivens kalla
smekning.
Till vilka hör ljuset, till vilka hör dagens sken?
Vem är han? Var är han?
Som böjer huvudet mot hans lem,
sköljandes fruktan
ur min fuktiga panna.
Och från marken det hörs ett svar.
Hon sträcker sin hand till jorden,
ett fast handslag som överlevt kriget,
skrattande gråt,
fyller jorden hennes skål med mylla.
Ja, livet, ja livet, livet,
ja!?
En bägare fylls full med rosenvatten – drick! – ännu det pågår!