Hon hade kommit från fjärran land för att de hade kallat på henne. Hon hade kallats hit för att ge dem ett svar och kanske ett hopp.

Hon hade ögon som visste, ögon som som sett och hade kallats hit.

Hästen hon red på slängde med huvudet men vågade inget annat än att bära henne dithän hon så önskade och nu hade hon kallats hit över kalla hav och is som inte ville annat än att sänka, sluka och släcka ögon.

När hon bryskt steg av hästen gjorde hon ett stingsligt intryck men genast byttes det mot ett saktmod när hon studerade skaran av de frusna, hungrande och mycket trötta män och kvinnor som slutit upp för att få veta.

Hon var både vild och vacker och höll huvudet högt under sin mantel kantad med kattskinn och flera av dem föll ner på knä. Magnifik som en drottning lät hon huvan falla ner och dunkade sin stav i marken. Nu var det tid, nu var det tid för visdom, vishet och visshet.

Liten Karin var den enda som mindes hur, så hon fick trumma och sjunga, ett trummande som började långsamt och gick allt snabbare och en sång som började i ett mummel och slutade i ett högt galande.

Ögonen på hon som kunde se slutade att se, öronen att höra och ingen andning kunde skönjas från hennes bröst. Hon började tala om allehanda småting i människors liv, de människor som stod omkring henne.

En man kunde inte vänta utan dristade sig att fråga det som hon egentligen kommit för. 

Då satte hon sig hastigt upp och var genast vaken igen, tittade på den fallna skaran med de mest vemodiga av ögon och sa;

-Farväl!

Sedan reste hon sig, steg upp på hästen som tog henne till skeppet.

det sista

Hon hade blivit kallad hit, kallad av ett mumlande och av ett galande, för att hon kunde höra och se dädan öron och ögon. 

hon hade blivit kallad för att hon kunde, för att hon visste.

Nu visste också de