Skorstenarna reser sig


Inte har de bleknat,
portaldrömmarna
ut mot grönskan,
blodspastoralerna
vi satte som mål.

Nu väcks vi varje morgon
med röda trådar
i ett regn
över det nakna folkets
klippstränder
medan stjärnornas energivädjan
ännu ligger strax under skinnet.

Det är till ljudet av bultande maskiner,
rusande, rasande motorer,
uppgivet skrikande
undergångens vilda stavelser,
som vi vaknar,
alltid vaknar,
medan glöden åter blossar upp
i eldarna utanför.

***

Det var ur röken askspråket föddes,
ett mäktigt andespråk,
som, likt en väldig pelare,
tornade sig mot höstens välvande himmel.

***

Vi tog varandras ögon
följande strömfåran

upp dit

där vattnet ursprungligt
kastade
sej ut ur
den våta grönskan.

Vi tog varandras ögon
och gick likt förtrollade
genom lövade salar
fyllda med höstens fåglar

upp för

ödsliga alléer med orden
exploderande i tysta krevader
omkring oss
skälvande på våra läppar,
närande elden
i vårt blodsmod.

***

Under natten glimmade vintergatan
tyst, genombrytande
Ner mot den förfallna fabriken.

Hör!

Musiken stegrar sig nu.

För varje dag bryter den sej
allt högre,
allt högre….

Besatta steg vi ur
vansinnets lågor.

Aldrig så högt
hade musiken rest sig innan.

Stig, eller gå under!

Runt oss flammade eldarna
som okunnigheten tänt,
som ingen mänsklig hand
nu kan släcka.

***

Stanken av bränt kött.

Uppsvällda självmordsbarn gråter.

Kvinnor som urinerar
av rädsla.

Döende män, som för ett ögonblick
skådar i ljus, sedan skriker
och stelnar.

Jordlik! Luftlik! Eldlik!

Väldiga sotmoln tungt
hängande
skuggdans med
mörka, sorgsna bördor,
förödelsens f r r d a
ö v i n
kroppar
och avbrända lemmar.

***

Ur stjärnorna kom vi
mot stjärnorna går vi…
vem är stark nog att vara
en stjärna?