fönsterna var pyntade med ljusstakar och stjärnor som endlöst sken från morgon till kväll. Slingor på ballkonger och granar som pyntats med glitter och annat pynt fyllde alla med ett sken om att ro och frid var kommen.

Just denna kväll var alla härbergen upptagna i hans stad, så det var bara att fortsätta gå i denna iskalla midvinterkväll. Termometern hade nått -20 grader, så luften var tung och kölden hård. Mössan han fått av frälsningsarmén hade någon stulit, vantarna lika så och pengar fanns det inte till nya. Enda alternativet var att frysa, eller sno till sig nya för att slippa smärtan, som bet sig fast och inte ville ge vika. Hela kroppen kändes isig, men det hjälpte inte, för kom han inte in någonstanns så visste han att nästa morgon skulle de finna ett lik någonstanns, men sakna detta lik fanns inte på kartan. Just i denna stund önskade Tom så innerligt att han skulle finna någonting om det så var en lada, för just nu ville knappt benen bära kroppen. Hjärnan snurrade runder, smärtan bet, bet, bet, bet tag i varje del av den karga och sargade kroppen. Om det så bara var för ett par timmar, så han skulle få lägga sig i en säng och sova, utan att behöva frysa, sitta i trappugångar, finna en toalett, som han kunde lägga tidningar på golvet, för att hålla värmen och slippa riskera bli ihjälslagen.

Ute vandrade Tom som fjärde veckan på rad inte haft vantar eller mössa på sig. Hans enda önskan var att detta år skulle bli bra. Fingrarna hade sen lång tid frusit sönder, så han inte kände de mer. Snödrivan han såg, då han gick lockade honom att vilja sitta, bara för att vila sina enormt trötta ömmande ben. Till närmasta härbärge, som kunde ha möjlighet att ta emot honom låg några km bort. Tom var van vid att gå, för hans sysselsättning dagarna igenom var att planlöst driva omkring. Hans chans att ställa sig och be om pengar och verkligen få det var inte lönt, alla skulle neka, vrida bort blicken, avsky honom för hans stankt, smutsiga kläder och ovårdade utseende.

Just som tårar sakta rann ner för kinderna uppsökte hopplösheten, övergivenheten, maktlösheten och förtvivlan för han visste inte vad natten skulle innebära för honom.
En röst långt bort, fick honom att vände sig om, men ingen fanns inom räckhåll. Värken gjorde sig påmind varje gång som de skorna med de trasiga sulorna lättade från den nersnöade marken. Åter igen kom rösten tillbaka, men nu lät han bli att stanna, för om han gjorde det skulle besvikelsen få det lilla hopp att dö.
- Hallå, sa rösten om igen.
Tom svarade ej, för han visste att det bara var en vission, så han fortsatte.
- Tom, vänta, sa rösten igen.
Vem visste vem han var?
Kvinnan, som ropat på honom hade träffat honom tidigare och pratat. Hon hette Casandra och jobbade via kyrkan.
- Vem är du? Frågade Tom tomt.
- Då jag såg din ryggtavla insåg jag att det är du, blev glad att du lever, men ledsen att du har det så svårt. Det är kallt, har du någostanns att ta vägen?
- Låt mig vara!!!!!
- Snälla Tom, låt mig hjälpa dig, jag vet ett ställe där du kan vara dygnet runt.
- Du bara ljuger för mig!!!
Just i den stunden föll en stjärna från himlen.
- Önska dig något, så ska du få det av Gud, sa Casandra och log försiktigt.
Just i den stunden mindes han henne och log lite tillbaka.
- Var ligger det stället?
- Min prästgård. Jag och min man hjälper uteliggare, vi har en stuga där du kan bo i. Inte ska du dö denna natten heller min vän....

En lång tystnad infann sig. Djupt i Toms hjärta, fann han en värme han inte känt, sen han mött Casandra sist. Hennes godhet, mjuka händer och varma mottagande fick honom att hoppas igen.
- Är detta sant?
- Ja det är det. Jag har letat efter dig i flera år, utan resultat, men lova nu att du följer med.
Tom hade två val, antingen skulle han följa med henne och då få en varm säng, eller frysa ihjäl. Att välja fötrsta valet var lätt, för han ville inte dö och svika den som ville hjälpa honom.

I bilen tände Casandra lampan för att se hur hans händer såg ut. Den hemska åsynen fick tårarna att komma.
- Förlåt, men dina händer måste....
- Göra ont?
- Inte ont, men...
- Ja, jag känner de inte, så det är ingen fara. Tycker du jag stinker?
- Jag bryr mig inte, men jag tror du måste till läkare och det är nu! Annars ryker dina fingrar! Bry dig inte om vad det kostar...
- Varför denna omsorg?
- Du är en människa i nöd, Jesus hade gjort det samma. Jag tror jag fick en uppenbarelse av en ängel natten till idag, en ängel talade till mig.
- Vad sa han då?
- Att jag skulle möta en människa i stor nöd och då skulle jag hjälpa den.
Casandra satte på motorn och körde mot sjukhuset.

På sjukhuset såg de att Tom var en uteliggare, så först ville de inte ta emot, men då Casandra berättade att hon betalde notan, så gick det bra.
- Dina fötter och händer ser illa ut, men med antibiotika och omsorg kommer de att läka.
- Hur lång tid tar det?
- Tre veckor tror jag, sen måste du ha riktiga skor och strumpor på...
Ingen ville svara.
Då läkaren gått ut, sa Casandra:
- Nu min vän, måste du lova att inte skriva ut dig själv. Jag har en plats till dig då du kommer från sjukhuset. De kommer att ge dig den bästa vården och du ska ligga på medicin, men det största jobbet måste du göra nu. Betalning sker från kyrkan, så du behöver inte bry dig om det. Bara vila och bli bra. Sen böjde Casandra sig fram och gav honom en kram.
- Tack viskade Tom fram mellan tårarna.
- Det var ett nöje. Jag kommer i morgon och då vill jag se dig igen.

Varje dag kom Casandra till Tom och hälsade på. Framsteg visades efter någon vecka, då han inte hade lika stort sår på händer och fötter. Smärtan hade laggt sig lite och rörligheten kommit tillbaka. Rullstolen var Toms bästa vän, för benen orkade inte bära honom. Maten var god och hela han såg ut att må lite bättre.
Efter flera duschar började stanken förvinna. Skinnet återtog lite av hans ljusa färg igen.

- Hej Tom, är du redo att åka till ditt nya hem?
- Hej Casandra, tack för du räddade livet på mig.
- Det är en seger varje gång vi räddar en uteliggare, sa hon och log.
- Ska jag bo på härbärge?
- Nej, du ska bo i en stuga vid prästgården. Vi äter tillsammans och sen ska du få hjälpa till och arbeta, men först måste du återhämta dig helt.
Tårarna strömmade ur Toms ögon.
- Du menar inte det?
- Jo, klart jag gör. Minst tio stycken uteliggare har vi räddat genom att göra så.
- Du är en ängel himlen saknar, sa han och kramade om henne.

Väl på prästgården fick han en egen nyckel till en av stugorna. Toalett, dusch och sovrum fanns i hans stuga. Ett litet pentry precis innanför dörren hade de också placerat.
I garderoben hade de laggt rena kläder, så de kunde slänga de trasiga. I Toms fall hade han rena på sig då de kom från sjukhuset.
Sängen var bäddad med rena sängkläder, som doftade sommarblom. Tre par stövlar med foder, två par tunnare skor inför våren och sommaren hade också satts in till honom.

Många hade frågat Casandra hur hon vågade ha såna hos sig.
- Detta är mitt kall, om jag inte ser åt de svagaste, varför jobbar jag då åt Gud för?
Ingen kunde förstå och det sårade henne.

Månaderna gick och hela Tom återställdes så bra att han kunde börja jobba på prästgården. Lyckan över att ha fått hjälp, fick honom att börja tro på Gud. Så fort han fick tid över gick han in till huset för att
prata lite. Hon lyssnade, bjöd på kaffe, te och smörgås. Ibland pratade han med hennes man, som också engagerade sig i de svagaste.



En sensommarkväll då Tom, Casandra och Anton, som maken och prästen hette satt på verandan, för att ta sitt kvällskaffe sa, Anton rätt som det var:
- Tom, nu har du varit hos oss ett tag, hur trivs du?
- Jag trivs bra, svarade Tom och log.
- Glädjer mig...
- Skönt det är att inte behöva leta pantburkar.
- Ja det är det min vän... Det är en sak jag vill fråga dig om.
- Vad då?
- Du är duktig på att finna nya vägar i livet. Trots du nästan avled i den stränga kylan, så har du vunnit.
- Tack vare er ja.
- Nej, tack vare den styrka Gud gett dig. Man måste ha ett enormt mod för att våga ta emot Guds frälsning, de under han gör och tro på de. Du har vunnit hans kärlek och så vitt jag vet, så vill du hjälpa andra till ett bättre liv.
- Jag känner många, ska du veta.
- Sista tiden har jag knappt känt igen dig. Du vårdar dig, duschar och tvättar håret varje dag, sen har du laggt på dig lite och det är bra, för då vet jag att du mår fint.
- Vad vill du fråga om?
- Vill du hjälpa oss här i kyrkan? Berätta lite om dig och sen följa med oss ut i det arbetet vi gör?
- Klart jag vill, men klarar jag det?
- Vi tror på dig vännen. Det finns en hel där ute som behöver dig, de skulle se upp till dig och få ditt liv att växa mer....
- Oj vilka lovord från en präst...
- Detta är din chans, Gud älskar dig, samma som Jesus.
- Klart jag vill finnas för de tomma själar som vandrar där ute, precis som jag en gång gjort.


Ett år senare står Tom framför klass 6-A och berättar sin skakande livshistoria.
- Det är så att jag var ett väldigt jobbigt barn, morsan och farsan slängde ut mig på gatan, jag var inte välkommen. Soc satte mig i tio olika hem första året, för jag rymde och stal en massa saker. Till slut när jag hade bränt alla mina chanser tappade alla hoppet om mig. Ingen ville ha mig, för jag var för jobbig för att älskas. Vem kan älska en jobbig unge?
- Jo, jag kan det, sa en kvinnlig röst.
- Bra svarar, säger Tom och ler. Sen fortsätter han att berätta. - Då jag kom upp i tonåren hade allt hopp försvunnit och jag var förlorad. Droger och annat blev min vardag istället för att satsa på skolan, men hur skulle jag få chansen?
- Någon borde ruskat om dig, säger samma kvinna.
Tom tittar och ser en liten dam sitta i publiken. Han kan inte se hennes ansikte, utan bara en skugga.
- Gatan blev min bostad, bänken och tapporna fick mig att koppla av. Då vintrarna kom frös jag så illa att jag nästan dog, men tackar Gud att jag klarade mig. Vet ni hur gammal jag är?
- Ja, du är 40 år, säger samma kvinna.
- Ja, det är jag, men hur vet du det?
- Jag är den som kastade ut dig då du var 12...
Salen blev tyst....
- Vad säger du kvinna?
Kvinnan reser sig och går, mot honom med tunga steg, ner för trappan i aulan.
- Jag är Toms mamma, jag har letat, letat och letat efter honom. Då jag såg i tidningen att du skulle vara här var, jag tvungen att se om det verkligen var du.
- jag vet inte vad du håller på med, men jag har ett föredrag här om mitt liv, kan du sätta dig ner, så tar vi et sen.
- Detta är viktigt, lärarna sa det var ok att jag också pratar...
- Jag känner dig inte...
- Nu får du din chans att fråga mig vad som skedde.
- Varför kastade du ut mig?? Varför?
- Jag och din pappa orkade inte, jag ville inte göra så, men...
- Ja, du har verkligen tagit ditt ansvar över mig.
- Kan du någonsinn förlåta mig?
- Bara så du vet, så lyckades ni inte knäcka mig, säger Tom och stirrar på kvinnan, som ska föreställa hans mamma.
- Jag tror vi får ta en paus...
Alla reser sig och går ut på gården.
- Jag är så ledsen, upprepar hans mamma och tar upp en servett.
- Hade du kommit fram till mig om jag hade varit en lösdrivande lodis?
- Du är min son.
- Visst att jag är, du upphörde att vara min mamma då du kastade ut mig till vargarna, svarar han och tittar bort. Hjärtat svider, tårarna bränner i ögonvrån. Snabbt tårakar han bort, så ingen ska se.
- Nu får du gå, annars ringer jag på vakten.
- Jag ska bara lämna denna lilla asken.
- Jag öppnar den sen.
- Vill du träffas mer?
- Får se, måste smälta detta innan jag kan gå vidare.
- Adjö min son, ta väl hand om dig, säger hon och går mot dörren.
- Vänta, jag har öppnat asken nu, ett hjärta?...
- Ja, öppna hjärtat och se.
Hjärtat öppnas och i det finns en bild på en bebis med en kvinna.
- Vem är det?
- Du och jag min son...
- Tack, sitt och hör klart mitt föredrag, så kan vi prata sen.

En timme senare har han pratat klart. Applåderna haglar och tårarna strömmar, så servetterna används flitigt.

Utanför aulan möter Tom upp de som vill prata.
- Tack, säger en kvinnlig lärare, medan hon tar hans hand i sin och önskar honom all lycka i livet.
Han strålar, och mår så bra. Stoltheten växer inom honom och gör har han växer lite till.

- Tack, för du väntade, ska vi ta en fika nu?
- Det är jag som ska tacka, för du inte kastat ut mig, nu när du hade chansen.
- Visst är jag besviken och sårad, för hade det inte varit för ni misskött mig, hade jag sluppit detta livet, men å andra sidan sätt, hade jag aldrig kommit hit utan min erfarenhet.
Han öppnar sin famn kramar om sin mamma, som han inte sett på många år.
- Jag älskar dig min son. Är stolt över dig ska du veta.
- Tack det samma, och jag känner det samma för dig, sen går de mot stan för att ta en fika.