Mor, jag tog livet av en man i natt, det är fortfarande blod kvar på mina händer. Du brukar tala om för mig att jag precis har börjat leva mitt liv, att jag är ung, om detta vet jag ingenting om, men jag vet hur det känns att avsluta ett. Hur ska jag få bort det som var hans liv från min kropp? Mor, jag vet att du frågar dig, men jag vet inte om jag vill få bort hans djupröda berättelse från kropp, från mina knutna, utmattade nävar, från min hopsnörda mun som äntligen har fått färg, och mina bröst, frusna och glömda, men nu mor, äntligen insmorda med hans purporoljor, med nytt liv, med någons minnen.

Han tyckte att jag var vacker mor, men hans blickar var inte lika de övrigas; tillgivna, smekande, sprungna ur hopp, och jag fann mig själv tycka mor, jag fann mig själv tänka att sådana förhoppningar, förväntningar inte är något värda, som när en hund väntar på att någon ska säga ”sitt” eller ”varsågod”, då godiset ligger på hans nos. Han var också vacker, mor, på ett sätt som män inte brukar vara, inte som kvinnor är, män brukar inte vara vackra, mor, och jag kände att hans skönhet och godhet måste få tillhöra de trohetsljuvligaste av änglar.

Det var till vår strand jag tog honom, mor, till vår stuga med utsikt över Vänerns vatten, och han viskade i mitt öra, en sådan motbjudande gest!, att han var betagen av landskapets försiktiga kliv i hans hjärta, av vågornas upproriska skönhet som sköljde bort all oro ur hans själ, och mest av allt mor, mest av allt blev han betagen av mig. Hur skulle jag kunna säga till honom att något sådant var befängt, ja, rent av komiskt, löjligt, att jag är den mörkaste av svanar som ensam simmar i vattnet, hur?, att jag jagar livet i den spräckligt gråblåa sjöns botten, fylligt ändlösa djup. Ständigt sökandes efter döda fiskar med tomma gap, gömda under sanden, ständigt på väg med kraftfulla simtag mot nya stup, nya Sodomstäder.

På verandan dukade jag fram det godaste i matväg, mor, det godaste av drycker och jag ställde fram en stor skål fylld med skönhet, elegans, rosor och rött vin, en droppe av Vänerns vatten. Jag dansade för honom, rytmiskt rörde mig som ballerinorna jag beundrade som barn, eller var de exotiska dansösflickor mor?, det kanske inte längre är viktigt. För jag svängde kring honom, visade livet genom mina rörelsemönster, berättade sagor genom virvlarna, tog honom till avlägsna platser där han aldrig varit, öppnat sina ögon, lindade in mig i hans famn, virade in mig i hans kyss; hård, varm, krävande, suktande, snyftande, då ännu full av löften, liv.

En kniv föll ur mina händer, mor, en kniv så vacker med sin strängt vassa skönhet. Han låg vid mina fötter, jag kunde inte bestämma mig mor, vems skönhet som var vackrast, knivens eller hans; förgängliga, flyktiga, rinnandes ur mitt öppna sköte. Vid hans långa, respektingivande ståtliga kropp, jag la mig, kramade om hans grymt upprivna händer, lade mitt huvud mot hans blodiga bröst, kände det ljusa håret under mina fingrar, som sakta började meleras med en mörkare färg. Jag kysste försiktigt den godtrogna munnen adjö, stängde hans spruckna ögonlock under vilka vilade ett par ärligt blåa ögon, som ännu mor, såg vördande, beundrande på mig.

Mor, jag tog livet av en man i natt, det är fortfarande blod kvar på mina händer. Jag vill inte tvätta bort hans liv, hans minnen från min kropp.