Dovas ligger där nere på st:erik. Ett litet utmärglat ölhak som på något sätt överlevt sin egen tid. Människorna på Dovas passar inte riktigt in i strukturen, stadsbilden. Man ser inte såna här ställen här i kvarteret. Det är det som gör det så fint. Snubbarna trillar in i för stora vinterjackor och vildvuxna hårfrisyrer. Haket bjuder billig öl och innehar två jackvegas maskiner. Man ser alltför ofta samma juggar som står och knappar på det där apparaterna. För mig var det ett givet val. Skylten med 30kr/ölen fick mig att rotera. Jag snavade automatiskt in och satte mig för att beställa. Hela den allt så mer gömda stadsbilden öppnar sig för mig. De gamla stötarna radar opp sig. Jag kan inte annat än att se och svälja denna välvilliga subkultur som studsar upp och gör sig synlig för mina bakfulla ögon. Jag ler åt mannen i baren. Jag ler åt min snart urdruckna öl. Jag ler åt fyllot som håller på att somna över bordet. Jag ler åt dessa bohemiska urtyper som lyckats skaka liv i en annars så död stadsbild. Jag ler åt hela systemet som försökt utrota detta vackra, dolda alternativ. Jag ler åt livet. Jag ler åt döden.