Nattens mörker formar
naturens under,
stjärnorna gnistrar
på himlavalvet.
Stilla och tyst
går natten sin gång.

Ögon som möts, glittar,
spelar, leker för att
våga slutas.
Aldrig ska natten ta
slut, aldrig ska tystnaden
försvinna.

Sakta reser sig båda från
den bänk de mötts
på, då kärleken spirade
sakta når en tår hennes
kinder, som han
försiktigt torkar bort.

Med fjärilslätta steg går de
hand i hand mot havet, som
stilla kluckar mot land.
Havsdoften fyller hela
atmosfären, fångar
upp känslan de hade
då ungdommen.

Aldrig vill de tiden går,
aldrig orkar de tänka på
morgondagen,
då deras kroppar
fångas av åldern.

I havets vilda lekar, suktar
de efter spänning,
fångas av kärlekens törst.
Vilt och hungrigt inlindas
hungern, lusten så åtråns
makt berusar och för
deras frukter mot paradiset.

kyssarna, omfamningen, åtrån
exploderar i ett underbart
inferno.
Aldrig sluta, aldrig upphöra, aldrig
somna.

Då gryningen kysser havet, då salterna
fångas upp, då luften blivit kallare
då dagens ljus når stranden. Sakta når
solen sin ståndpunkt, men
just i denna stund somnar kvinnan in
efter en ljuv natt med
sin älskade.

Då mannen, som nått en hög ålder
tänker på den stund de hade, ryser och ler
mellan sina tårar.
Han ville så gärna möta henne
åter igen och få leka
i havets vågor.

Aldrig får jag glömma, aldrig får jag...
timmarna går men mannen sitter
kvar i sin gungstol, som
sakta stannar.

Medan stolen stannar vandrar själen
upp mot den väntande
kvinnan, som han saknat
många år.
Äntligen fångar han henne åter
igen i havet.

Två lyckliga själar badar vilt varje
natt, då solen kysser gryningen och
havet kysser sandstranden så skummet
yr, då njuter de av varann och
fångar hela atmosfären så älskogen
får utspel om och om igen