Stearinljusen hade satts upp lite här och där, för strömmen slogs ut dagen innan och Mörkret formade en svår tillvaro.

Väggar och tak vibbrerade då stormen drog förbi och vattenmassorna samlades. Många hade övergivit sina hem för vädret hade skrämt de att söka upp skyddsrum, som öppnats. Då de steg in i bunkern visste de inte hur illa katastrofen gjort mot naturen.

Annika satt ensam i huset, för Anders hade åkt mot affären och caffet, för att se om de hade skadats trots att varningar getts via radio och tv flera dygn i rad så kunde han inte låta bli att kolla sina verksamheter. Eftersom mobilen inte kunde laddas, så kunde inte Annika få tag på Anders som varit borta för länge nu.
Just som Annika vankat av och an mellan rummen, hördes en bildörr slå igen, så hon rusade mot hallen för att öppna dörren, men det var stängd, för en stock hade ockuperat öppningen. Anders tog ett fast grepp om stocken och slet bort den, så han snappt kunde springa in då det var fri passage. Med ett ryck slet han upp den, rusade in, slet av sig sina nerdränkta stövlar och kappa.
"Vi måste iväg kära du."
" Måste vi verkligen det?" Oron steg och rastlösheten fick henne att yra runder en sekund. "Vad är det?"
"Jag vet inte, men vad gör vi om det faller samman?"
"Vi hinner inte tänka på det nu."
"Mamma och pappas hus är trasigt och mångas hem är bortblåsta", sa han medan ena handen rättade till håret. Stilla tårar rann sakta ner för kinderna, formade ansiktet med ränder.
"Vet du var vi ska hän?"
"En man sa att en bunker ska ligga ett stenkast från oss".
"Måste vi gå långt?"
"Nej, oroa dig inte", sa han och klappade henne om kinden.



Ett kvarter bort höll ett par på med packning för att fånga stormen med sin kamera.
"Har vi allt älskade Mia?"
"Vi glömde maten, den tar jag."
Upprymd gick hon in igen, för att hämtade matsäcken, som stod mitt på köksgolvet. Lite nostalgiskt tittade hon runt, för hon visste inte om detta var sista gången hon skulle gå genom den dörren igen. Snabbt lyffte hon väskan och gick mot dörren som hon låste. Ösregnet ökade i takt, så hon rusade mot bilen och hoppade in, trots den gungade.
"Nu älskade, ska vi få uppleva det igen," sa han och såg hennes leende spricka upp.
Paret hade bott i många länder där Orkaner och tornados hade spolat rent marken, med sina krafter.
Stolt visade de upp sina upptäckter de gjort under alla år och för de nått pansionsåldern ville de inte sluta leva, som de sa. Eftersom barnen var rädda om sina föräldrar försökte de uppma till mer försiktighet.


En stund senare hade Anders och Annika funnit bunkern, knackat på och kommit in. En kvinna vid namn Anita, med en fläta, som hängde långt ner över ryggen.Comradion i högsta hugg och ett block där alla namn stod skrivna.
" Välkomna, det är nästan fullt här, så vi får packa ihop oss."
" Det gör inget, då håller vi värmen," svarade Anders och tog Annikas hand hårt i sin.
"Detta ska vi klara," sa hon och klappade hans stela ansikte, som mjuknade och brast upp i ett litet leende, för att sen stelna till igen.


Bilen rullade sakta ut på den stora vägen så den inte skulle rulla av. Med kameran i högsta hugg, ville hon ta bilder på allt som såg skadat ut.
Just som kameran rullade på kom något i full hastighet och slog hårt mot vindrutan. Båda hoppade till och undrade vad det var. Bilen rullade vidare trots skyfallet och vägplaningen, så däcken tappade kraft.
Några meter till kunde de köra, men rätt som det var uppenbarade sig en tjock stock mitt på vägrenen, så bilen sladdade och körde rakt in i skogen mot ett träd. Tystnaden la sig och rök fångde upp atmosfärren, mannen som slagit huvudet genom vindrutan avled med en gång, medan kvinnan vaknade till och vred sig på huvudet, eftersom skdorna var omfattande gnydde hon lite och kände hur blodet fyllde hennes kläder i en hastighet hon inte kunde ana.